Älska mig.
Det är nog klassiskt. När man blir mamma... Så får mycket ny betydelse eller nytt innehåll. Sådant som förut var otänkbart är sådant man (nej, jag snarare) knappt reflekterar över längre; brösten olika storlek, en amningsbh som man glömt stoppa tillbaka bröstet i (det ska ju snart fram igen), enklast att ha linne med inbyggd bh (heeelt otänkbart) eller att trosranden syns genom jeansen (och jag går ändå ut genom dörren!!). Whatta????
Men så, när de där ögonblicken kommer, när man undrar vad eller vart man blivit av egentligen. När man känner sig ful, säckig, otränad, på alldeles jävla tok för bekväm för sin egen självkänslas bästa;
mysklädd - jag är ju ändå bara hemma
håret i en knut på huvudet - annars är det någon som drar i det eller äter på det, eller får det i ögonen.
otränad - efter 9 månaders expansion så är det väl inte konstigt men...
kass hållning - core träning är A och O när man bär på en bebbe hela dagarna och kompenserar tyngden bakåt för att man inte är tillräckligt stark i magen. Och träningen går sådär.
fläckar - som om det inte räckte med att man allt som oftast är neddressad; oavsett klädsel är den alltid också signerad med en spya eller två.
påsar under ögonen - man dras med en trötthet som sitter på djupet, så pigg och fräsch när man är uppe ett par gånger per natt är bara att glömma.
känslomässig berg-och-dalbana - trötthet, hormoner, brist på egentid och alla ovanstående punkter gör att man då och då inte känner sig så jävla underbar
...även om man oftast inte ens orkar bry sig om det mer än att man konstaterar att det är livet precis just nu, låter bli att se sig i spegeln och rusar vidare i tanken eftersom det finns någon som pockar på uppmärksamhet. Mat. Lek. Eller ett blöjbyte kanske. Alldeles alldeles underbart och lätt värt varenda sekund av självförakt.
Och det är där mitt i någonstans kärlek blir så viktig. Så värdefull. Så genuin och äkta. Så betydelsefull. Så fundamental och gränslös. Villkorslös
Kommentarer
Trackback
/>
