Jag tror jag behöver det här forumet igen. Det kanske måste vakna till liv igen. Fylla sin plats. Sin funktion. Ge utlopp för känslor, funderingar och åsikter. Det gandlar mycket mycket om lycka. Att någonstans kunna printa ner de otroliga känslor, den enorma kärlek och den obeskrivliga glädje som det ger mig att vara där jag är i livet just precis nu. Med två barn som gör att mitt hjärta svämmar över av kärlek varje gång jag ser på dem, varje gång jag hör deras röster och deras skratt, och varje gång jag får känna deras lena kinder mot min eller deras händer mina. Och en sambo som gör mig till en bättre människa och gör min plats i världen till den tryggaste och varmaste av alla. Min oerhörda tacksamhet mot honom..Mot mina föräldrar och våra familjer som vi får ha nära, som är rambitarna i vårt pussel, som gör oss kompletta och som vi älskar.

 

Men det handlar också en del om oro. Om vart världen är på väg. Hur ett allt mer individualiserat samhälle riskerar att rasera de trygga och välfungerande samhällen som folk innan oss krigat sig till och byggt upp, om hur hets efter ekonomisk vinst och effektivisering gör att mänskliga värden glöms bort. Oro, för att vi människor krasst taget driver oss själva mot olycka och undergång. Eller? Livet, världen är dynamisk -alltid i förändring, men jag tror det är viktigt att inte glömma vår historia eller upprepa tidigare generationers misstag. Borde vi inte vara smartare än sä?

 

Märkliga kontraster jag beskriver kanske. Det lilla och det stora. Men jag önskar att fler fick uppleva det jag upplever i min borg, då inbillar jag mig att världen skulle vara en finare plats.Kanske kommer jag använda det här forumet för att få ge uttryck för allt det jag står för och upplever. Kanske jag väljer ett kollegieblock istället.  Janske både och. Kanske inget av det. Jag vet inte

Plötsligt värmer solen igen. Och efter en härlig vinter bjuder den in till en vår och sommar med klackarna i taket och fullt ös. Men bara i positiv bemärkning. Vi står här hand i hand och bara väntar.

En känsla av inre frid. Av trygghet. Av outtalat samförstånd. Av ömsesidig fullkomlighet. Av tilltro. Tillit. Av kärlek. Och verka för och vilja göra varandra till våra bästa jag. Varje dag. På var sitt håll. Och tillsammans. Alltid tillsammans. Det är fint. Kanske få förunnat. Det vet vi, och därför tar vi hand om det. Om varann. Värnar om det. Allt vi har. Alla vi har.  

 

Tack. För att ni är en del av oss. Och vi får vara en del av er. 

Det är snart fyra och ett halvt år sedan lyckan vände sitt ansikte och log mot mig på en kryssning, klev in i mitt liv på det självklaraste av vis. Tyckte det var vår tur nu, på riktigt den här gången, det var ju ändå menat.  Han och jag. Jag och han. Så började den vackraste av resor. Hand i hand emot en ljus framtid. Tillsammans. Som en dans på rosor. Som i sångerna. 

 

Och så blev två tre. Och med det kom utmaningar man inte kan ana. Hur ska man kunna veta? Berg att bestiga. Hopplöst höga vid första anblick - så pass att hoppet tryter för en stund. Men det är när en faller som den andra står stadigt, när mjölksyran kommer som den andra bär. När knopparna brister som det gör ont. Det måste de för att sedan kunna blomma. När orken tryter som toppen är den rikaste belöningen. Och det är då man kan vandra hand i hand. Närmare varandra än någonsin. Mot en ljus framtid. Tillsammans. Som en dans på rosor. Som i sångerna. Och. Som det var menat. 

 

Att se sig själv. Att se andra. Att se varandra. Att prata. Att lyssna. Att respektera. Att gå utanför sig själv. Att gå in i sig själv. Att ge. Att ta. Att få. Att skratta. Gråta. Skrika. Svära. Älska. Att veta var den tryggaste av famnar alltid väntar. 

 

Det är fint.

 

Fyra och ett halvt år sedan lyckan log mot mig på en kryssning, när alla moln skingrades som av ett trollslag. Några slöjmoln i horisonten då och då kan man leva med -de kanske rent av behövs vad de verkar. Åskmoln, däremot, finns inte på en klarblå himmel. Och slöjmolnen, de har vi inte heller siktat på väldigt väldigt länge. Det är underbart med perenner i en trädgård där solen alltid lyser. Det är bara att vattna och njuta. Och det är vi så bra på. Har alltid varit, och kommer alltid att vara. Som det var menat. Som vi visste.

 

Gränslöst. 

Skrämmande. Evigt. Svart. Ljust. Omfamnande. Välkomnande. Tröstande.

 

Och jag hör ekot. Vinden. Skuggorna. Det gränslösa. 

 

Drömmen. Den drömmen. 

Det finns fantastiska människor i världen. Jag har många av dem i min omgivning, men en, som verkligen satt spår, är någon jag inte längre har runt mig på daglig basis. Beundransvärd. Stark. Inspirerande. Omtänksam. Så klok. Så klok. 

 

Hej. Och tack. Två små ord som gör skillnad. Varje dag. Använd dem.

Så långt bort. Ändå så nära.

Så nära. Ändå så långt bort.

Hoppfullt. Men så hopplöst.

Ont.

 

Vackert. Ursinnigt. Fruktansvärt. Virvlande. Vackert.

 

 

It's like a blade cutting right through. 

 

And it won't stop bleeding. 

 

Watching myself from a distance.

 

Unable to react. 

Till alla er därute. God Jul till er som är nära såväl som en bit härifrån.

 

Jag har alltid varit hemskt traditionsbunden när det handlar om just jul. Som barn har jag haft fantastiska jular jämt med vår stora släkt. Mycket folk - ju fler desto bättre, mycket och god mat, Kalle, tomte, närvarande och härliga föräldrar som dessutom skämt bort oss med alldeles för mycket julklappar varje år och så avsluta dagen med att träffa fler av dem vi inte hunnit träffa under dagen. Stressigt, intensivt och alldeles alldeles underbart. 

 

Mardrömmen har varit när någon som varit en viktig del av min julafton kläckt att man lika gärna kan åka utomlands över jul. Aldrig i livet. Julafton. Ska. Vara. Som. Julafton. Alltid. Varit.

 

Jag har stångat min panna för att varje år se till att få chansen att återfå den där känslan av total eufori och lycka som julafton inneburit, att just för den där dagen få vara liten igen. 

 

Men det är jag inte längre. Det handlar inte längre om att mina föräldrar varje år ska återskapa de där jularna så som vi minns dem, för oss. 

 

Nu är det upp till mig att se till att älskade Flix får samma fantastiska uppväxt, härliga minnen och spända förväntningar inför jul som vi haft. Julen har, precis som allting annat, fått en helt ny innebörd. Det är annorlunda. För en sekund tänker jag att man kanske skulle åka utomlands över jul nästa år. I nästa sekund tänker jag att om det blir vad Felix vill framöver så har jag misslyckats med att skapa den jul jag vill att Felix ska få uppleva. Och jag ska aldrig yttra att tanken ens slagit mig. 

 

Mina föräldrar lyckades. Jag ska ägna mina kommande jular till att dels tacka och återgälda allt vad de gett och ger varje dag, och dels till att se till att Felix får jular att minnas och älska precis så som jag alltid gjort. För det är vad jul handlar om nu när jag slutat stångas, stigit ur min barnsliga liten-för-en-dag-och-aldrig-växa-upp-bubbla. Att veta att jag kan misslyckas ger mig ångest. Felix är fortfarande så liten att han inte riktigt förstår, tur det, att man får ett övningsår. För kanske hade jag inte riktigt förlikat mig eller förstått innebörden av årets jul. Efter idag har jag ser. Därför vill jag lyckas bättre nästa år. Nästa år vill jag inte lägga mig med känslan av att ha misslyckats. Tur, att man får ett träningsår. 

 

God Jul, jag hoppas ni haft en fantastisk jul -utifrån vad jul är och innebär för just er ❤🎅🎁❄🎄⛄

Till alla er därute. God Jul till er som är nära såväl som en bit härifrån.

 

Jag har alltid varit hemskt traditionsbunden när det handlar om just jul. Som barn har jag haft fantastiska jular jämt med vår stora släkt. Mycket folk - ju fler desto bättre, mycket och god mat, Kalle, tomte, närvarande och härliga föräldrar som dessutom skämt bort oss med alldeles för mycket julklappar varje år och så avsluta dagen med att träffa fler av dem vi inte hunnit träffa under dagen. Stressigt, intensivt och alldeles alldeles underbart. 

 

Mardrömmen har varit när någon som varit en viktig del av min julafton kläckt att man lika gärna kan åka utomlands över jul. Aldrig i livet. Julafton. Ska. Vara. Som. Julafton. Alltid. Varit.

 

Jag har stångat min panna för att varje år se till att få chansen att återfå den där känslan av total eufori och lycka som julafton inneburit, att just för den där dagen få vara liten igen. 

 

Men det är jag inte längre. Det handlar inte längre om att mina föräldrar varje år ska återskapa de där jularna så som vi minns dem, för oss. 

 

Nu är det upp till mig att se till att älskade Flix får samma fantastiska uppväxt, härliga minnen och spända förväntningar inför jul som vi haft. Julen har, precis som allting annat, fått en helt ny innebörd. Det är annorlunda.

 

För en sekund tänker jag att man kanske skulle åka utomlands över jul nästa år. I nästa sekund tänker jag att om det blir vad Felix vill framöver så har jag misslyckats med att skapa den jul jag vill att Felix ska få uppleva. Och jag ska aldrig yttra att tanken ens slagit mig. 

 

Mina föräldrar lyckades. Jag ska ägna mina kommande jular till att dels tacka och återgälda allt vad de gett och ger varje dag, och dels till att se till att Felix får jular att minnas och älska precis så som jag alltid gjort. För det är vad jul handlar om nu när jag slutat stångas, stigit ur min barnsliga liten-för-en-dag-och-aldrig-växa-upp-bubbla.

 

Att veta att jag kan misslyckas ger mig ångest. Felix är fortfarande så liten att han inte riktigt förstår, tur det, att man får ett övningsår. För kanske hade jag inte riktigt förlikat mig eller förstått innebörden av årets jul. Efter idag har jag det. Därför vill jag lyckas bättre nästa år. Tur, att man får ett träningsår. 

 

God Jul, jag hoppas ni haft en fantastisk jul -utifrån vad jul är och innebär för just er

❤🎅🎁❄🎄⛄

Som en gammal volvo... Brummar men går, vardaglig.. Eller tråkig men med någon slags charm eftersom varumärket hållit så många år. Alltid någon led som krånglar... Nytankad men uppenbarligen hål i tanken, för morgonen efter är det tvärtomt. Ain't it beautiful? 

Det är nog klassiskt. När man blir mamma... Så får mycket ny betydelse eller nytt innehåll. Sådant som förut var otänkbart är sådant man (nej, jag snarare) knappt reflekterar över längre; brösten olika storlek, en amningsbh som man glömt stoppa tillbaka bröstet i (det ska ju snart fram igen), enklast att ha linne med inbyggd bh (heeelt otänkbart) eller att trosranden syns genom jeansen (och jag går ändå ut genom dörren!!). Whatta???? 

 

Men så, när de där ögonblicken kommer, när man undrar vad eller vart man blivit av egentligen. När man känner sig ful, säckig, otränad, på alldeles jävla tok för bekväm för sin egen självkänslas bästa; 

mysklädd - jag är ju ändå bara hemma

håret i en knut på huvudet - annars är det någon som drar i det eller äter på det, eller får det i ögonen.

otränad - efter 9 månaders expansion så är det väl inte konstigt men...

kass hållning - core träning är A och O när man bär på en bebbe hela dagarna och kompenserar tyngden bakåt för att man inte är tillräckligt stark i magen. Och träningen går sådär.

fläckar - som om det inte räckte med att man allt som oftast är neddressad; oavsett klädsel är den alltid också signerad med en spya eller två.

påsar under ögonen - man dras med en trötthet som sitter på djupet, så pigg och fräsch när man är uppe ett par gånger per natt är bara att glömma.

känslomässig berg-och-dalbana - trötthet, hormoner, brist på egentid och alla ovanstående punkter gör att man då och då inte känner sig så jävla underbar

 

...även om man oftast inte ens orkar bry sig om det mer än att man konstaterar att det är livet precis just nu, låter bli att se sig i spegeln och rusar vidare i tanken eftersom det finns någon som pockar på uppmärksamhet. Mat. Lek. Eller ett blöjbyte kanske. Alldeles alldeles underbart och lätt värt varenda sekund av självförakt.

 

Och det är där mitt i någonstans kärlek blir så viktig. Så värdefull. Så genuin och äkta. Så betydelsefull. Så fundamental och gränslös. Villkorslös 

På otroligt länge har jag lagt facebook åt sidan. Det har varken funnits tid eller lust för att veta eller surfa runt bland andra människors doings. Jag har haft fullt upp med mitt och inte brytt mig om något annat. Och jag har varit så nöjd med att slippa se allt krafs.

Så igår. Helt plötsligt var facebook mitt sällskap tre gånger. På en dag. Och jag kan inte låta bli att undra varför. Vad är det nu ett uttryck för? 

 

Bekräftelse? 

Jag tror inte det. För jag har en sambo som ger mig massor. Varje dag. Ja, på riktigt är det så att han varje dag på olika vis visar hur mycket han bryr sig om mig.

Dessutom är det ju så att man själv måste publicera något för att kunna få den där bekräftelsen och jag har inte publicerat just något på rätt så länge. Så jag tror inte brist/jakt på bekräftelse är anledningen.

 

Inspiration?

Tror jag inte heller. Jag blir mer less än inspirerad av allt jox som faktiskt florerar. 

 

Längtan? 

Efter vaddå? Måste jag fråga då. Vad kan facebook bota för längtan? 

Om jag får spåra ur lite här så är det så att jag nog längtar en del. Och så längtar jag inte. För hur kan man längta bort från min verklighet som den är nu? Jag älskar att snusa i min sons hår och kinder och vill inte vara någon annanstans. Någonsin. Men uppenbarligen är jag oroligare, räddare, labilare och mer lättirriterad än vad jag varit tidigare. Jag är konstigare och förstår det inte. Så jag längtar efter mig själv som den lättsamma, obekymrade, pigga och glada människa som jag varit. Och vill vara. Därför längtar jag till USA (som jag noterat är ett återkommande uttryck för att jag är trött, minnena av Atlanta är så positiva att det verkar vara dit jag flyr när jag behöver en stund för mig själv), för där kände jag mig precis just så. Så jag funderar vad  i den situationen som gjorde att jag kände mig så, hur kan jag använda mig av det för att uppnå de känslorna här, när jag känner att jag brister? 

 

Kanske ställs allting ännu mer på sin spets när bror och hans flickvän är där nu, och jag vet att det skulle vara en dyr process utan garantier för att jag själv ska få uppleva det där landet igen. Jag vill det så gärna. Uppleva det med min familj. Med min fina sambo och fantastiska lilla prins. Eller åtminstone att de får ha en mamma och sambo hos sig som är obekymrad, glad och pigg igen.

 

Tillbaka till behovet av att besöka Facebook igen. Eller nej, för jag vet inte. Jag blir inte klokare. Jag får väl bara hänga med och surfa runt i mellanrummet mellan riktiga människor och deras avatarer om det gör mig lite lyckligare för en stund. Der är kanske inte hela världen.

Jag tänker tillbaka en del. På mysiga stunder. Härliga stunder. Ögonblick av lycka som så lätt försvinner i vardagens stress, stress? Nej inte stress i mitt fall. Jag är mammaledig ju! ...Ögonblick av lycka som i stunden är så uppskattade men som med tiden, ja, försvinner? 

Det innebär inte att lycka inte bor hos mig nu, lyckan är större än någonsin snarare, men det är bara härligt att förlora sig i minnen en stund ibland. Så de där stunderna inte faller bort utan fortsätter vara källor till uppskattning och välmående.