Jag längtar efter att skriva. Ja, jag skriver egentligen hela dagarna, men jag längtar efter att ha en stund över och skriva häääär. Det är massor som bubblar emellanåt och jag kommer på mig själv med att komponera inläggen i huvudet, antagligen för att -antar jag- det är mitt sätt att rensa. Sedan, när de är färdiga där, i huvudet, så finns det fortfarande kvar i huvudet, eftersom jag inte skrivit ur dem ur kroppen -eftersom jag inte hinner. Så samlas de, och till slut får de inte plats... Och den här veckan har varit stressig, och jag känner att jag varit mitt värsta jag. Usch så hemsk. Usch så tråkigt. Förlåt alla runt omkring mig.

 

Jag hatar stress. Jag har stressat klart fast jag bara levt i 26,75 år. Jag hastade runt i en takt jag inte klarade av en tid, det är inte roligt och oj så dåligt man mår. Jag lärde mig av det. Jag har också utsatts för annan stress så jag tycker att jag fått min beskärda del. jag har lärt mig av det med. Därför, just precis därför, undviker jag allt vad stress innebär; Den för inte med sig någon som helst positivitet. Jag mår dåligt och jag blir inte rolig att ha i närheten, varken för andra eller mig själv. Det vill jag inte. Så here´s the thing; när jag säger högt och rakt ut att jag känner mig stressad. Ta mig på allvar. För jag säger det inte ofta -låter det inte hända ofta. Vill inte att det ska hända över huvudtaget, och gör allt för att undvika det. Jag klarar nämligen inte av me, myself and I själv när det väl händer... :/ Så, snart är den här veckan över. Thank you Goddess.