I lördagskväll packade vi (vi är idag liksom allt som oftast jag och S:et) picnic med sparkling water, bagels, cream cheese, sliced ham, körbärstomater och chips innan vi begav oss ut på färd. Vi hade kollat kartan hemma, vi hade klottrat ner några hållpunkter så vi visste när vi var på rätt väg, och så hade vi ju också vår (o)vän GPS:en. Målet var Buckhead, ett fancy område ner mot downtown där det tydligen ska finnas mansions -villor som lika väl skulle kunna kallas slott egentligen.

Inte föga förvånande började vi färden med att köra i cirklar innan vi tog oss ut på I85, men sedan så klättrade vi rätt rejält på hitta-rätt-stegen, för 30 minuter senare stod det plötsligt Buckhead på skyltarna runt omkring oss. Hotellkomplex av glas tornade upp sig på både sidor av gatorna och restaurangerna trängdes efter trottoarerna. Rätt imponerande såklart, men det var inte därför vi var där! Vi skulle hitta lyxvillor i 27-miljonersklassen! Så vi körde vidare, men så blev det mörkt lagom till vi kom på en smal lummig gata som nog hade kunnat vara vårt mål. Förutom ett par gigantiska hus som skvallrade om att det vi sökte fanns där i det svarta så var det enda vi såg upplysta gater och fences. Och egentligen hade vi siktat in oss på ett specifikt neighbourhood eller area som vi tyckte lät lovande, Buckhead Village, och där var vi med säkerhet inte. Vi hittade heller inte dit. Därför tänkte vi om och började istället leta efter en restaurang där vi hade ett presentkort att äta på. 

Vi hade adressen och matade in den i gps:en. Naturligtvis fanns den ju inte utan man fick också välja om man skulle SW eller NE, och det hade vi ju ingen aning om, så vi fick chansa. Och klättrade faktiskt ett par steg till på stegen, för rätt som det va befann vi oss ändå på rätt gata. Vi letade skyltar och en stund senare delade sig vägen så man kundce åka i huvudsak höger, eller vänster men en smal fil ledde också rakt fram. Vi visste ju att vi befann oss på rätt gata så vi hade ingen lust att köra av den, därför headade vi på och snabbt gick det. Plöstligt befann vi oss i mörkret. PÅ riktigt. Vi hade kört rakt in i ett kompakt mörker och när ögonen vant sig så hade vi hamnat i ett bostadsområde. Hade det dessutom funnits en gate så hade vi plöjt rätt igenom den, så mörkt var det, och så snabbt gick det. Nu fanns det ju ingen gate, och vi var fel! Hur fasen det gick till vet vi inte, men det var bara till att vända om och köra tillbaka. Ett par minuter senare var dök stället plötsligt upp på höger sida. Och vi hade kört förbi första gången med, men som vanligt sett nada. Det visade sig vara ett litet mysigt kvarter, och känslan av att vara utomlands infann sig med ens. Det var litet, pittoreskt och varma vindar gjorde det så varmt och behagligt. Maten var helt fantastiskt god, jag åt chicken pepperdelle med broccoli, bacon och soltorkade tomater och S:et en burger. Dessutom fick vi riktigt sparkling water i en fin flaska, och inget tramsigt kranvatten med klorsmak och lite kolsyra på det som de flesta haken här annars erbjuder.





Hemresan gick naturligtvis inte utan krusiduller den heller, och jag vet inte hur, men på något ofrivilligt sätt lyckades vi reta upp en lastbil (eller chaffören) i filen bredvid oss. Rätt som det var kom det något flygande som träffade vindrutan, vi trodde det var en giganstisk firefly, men när vi hunnit samla tankarna slog det oss vad det faktiskt var; en glödande fimp! Chaffören hade kastat en fimp på oss! Fy, där bredvid kunde vi ju inte ligga, så vi gasade. Och vet ni vad som händer? Lastbilen byter fil till samma som oss och kommer upp bakom. Vet ni hur det känns att ha en skenande lastbil som närmar sig i arselet? Läskigt. Och rätt mycket bilar, så det var ju bara att anpassa sig i ledet. Jag gasade så mycket jag kunde, och han där bakom med uppenbarligen. Till slut fanns det tillräckligt med space att dra på ordentligt så jag tog chansen. Jag vill verkligen inte köra för fort i det här landet, för böterna är saftiga, och det vilar poliser i varje hörn (vilket egentligen är något mycket positivt), men då fick bilen faktiskt visa vad den gick för. 

Strax därefter kom vår exit, den dök upp ur tomma intet -eller mitt i mörkret snarare, igen. Och jag vet inte hur det är tänkt att man ska hinna se den, den borde vara upplyst, men det var den inte. Svänga eller inte, det var frågan, jag skulle inte hunnit egentligen, eller snarare, jag hann inte. Jag hamnade mitt emellan. Inte i diket som tur var, för det var väl tilltagen yta framför mig där vägen delade sig så med en liten krok fixade vi oss på rätt kurs igen, men som sagt, gärna en gatlykta tack för där körde jag inte fortare än vad man faktiskt ska precis där!

Vi kom också på under hemresan att vi hade vår picnic med oss, så trots att vi var mätta efter middagen så beslutade vi oss för att vi inte kunde komma hem utan att ha rört vår medhavda mat. Därför blev det picnic på clubhouse-parkeringen. Vi delade på en bagel och drack ett par klunkar vatten var. Sedan var vi rätt nöjda med oss själva. Slängde skräpet i en soptunna som i sin tur betalade tillbaka med en odör som inte var av det trevliga slaget. Den satt kvar i bilen på tok för länge och vi undrade varför vi valt just den soptunnan? 

Stanken är borta nu. Och vi sov gott. Och hade haft en rätt chill kväll trots att det inte gick som vi planerat -fast det gör det ju å andra sidan aldrig. 

   
(Dessa bilder är inte mina, men såhär ser det ut. Ska plocka några från Sandris sen, för jag är bra på mycket, men köra bil och fotografera klarar inte ens jag av att göra samtidigt) 

Red Velvet Cupcake

Red Velvet Cupcake även här, och så Cookie'n Cream Cupcake

Här får man lov att vara inomhus för att lista ut vad det rimligen kan vara för årstid. När man är ny "i stan" så kan man inte gå på utetemperaturen direkt för att avgöra utan man får istället gå in på mallsen och kolla in utbudet i affärerna. Det känns nästan lite som att man försöker intala sig att det nog blir ett årstidsbyte bara för att man rear ut bikinisarna till fördel för mössor och scarvs, eller om man bara gör en bra deal på denim och jeggings så vill folk köpa det -och då blir det ju också automatiskt höst. Folket här försöker med andra ord forcera fram hösten -själv gör jag allt jag kan för att slippa inse att det kan bli kyligare även här i mitt solparadis.. Men idag var den plötsligt här; regn och rusk och förhållandevis kallt. Det verkar inte bättre än att hösten faktiskt kommit även hit, trots att jag kämpat emot med näbbar och klor. Jag och S:et hade uppenbarligen inte en chans i vår fight mot resten av Georgias befolkning som av någon konstig anledning suckar av välbehag över den kyliga luften. Vad tänker de med när de gör så? Hur kan man inte vilja ha sommar och sol?    

Efter en händelserik men trevlig helg har det hunnit bli söndagkväll igen.
Kvällens middag serverades på Bamboo Garden, och det var första men definitivt inte sista besöket på det stället! Det är uppenbarligen skillnad på kina-mat och kina-mat, det här var nog världsklass; shrimps in hot garlic, mongolian beef och sweet'n sour chicken bl.a! Nu väntar jag på att mega-lasset ska sjunka undan lite så jag kan åka till gymmet och köra igenom kroppen lite, och sedan ska jag lyxa till lite och belöna mig själv med inpackning och en lååång stund i mintbastun innan jag åker hem och kryper i säng. Hur gött låter inte det?

Dagarna bara rullar på. Kanske är det någon slags vardag, men det känns inte alls så trots att jag kommit in i alla rutiner och så. Allt är annorlunda. Var annorlunda, men inte alls på samma sätt nu som för fyra veckor sen. Och nu går allt av bara farten. Och jag tänker att ni vet hur jag har det. När jag ska och laga mat, så tänker jag inte på att ni inte vet hur mitt kök ser ut eller att vi har en gasolspis. Eller när jag parkerar bilen så vet ni inte hur min garageuppfart ser ut eller ens vad jag har för bil. Eller hur mitt hus och mitt rum ser ut, när jag skriver att jag nyss kommit hem eller att jag ska gå och lägga mig. Fast jag tänker att ni gör det. Men hur skulle ni kunna veta, bara för jag vet och blivit lite van i kläderna?

Ni vet till exempel inte att jag hämtar från skolan och hur det går till, fast det är något jag gör nästan varje dag.
Därför tänker jag berätta det:
Skolan slutar tre, eller kanske fem över, jag är inte riktigt säker. Det spelar ingen roll, för man måste vara på plats på sin bestämda parkeringsruta klockan tre, annars blir man inte insläppt på parkeringen. Parkeringen är gigantisk och min ruta har nr 213. Så när jag kommer dit så måste jag backa in på rutan och sedan stänga av bilen när jag sitter och väntar. För den får inte var igång. Trots att parkeringsrutorna här är rätt stora mot i Sverige, så är jag urusel på att backa, vilket betyder att jag måste infinna mig på parkeringen i god tid innan den blir full med bilar. Alltså dels för att jag inte ska behöva backa in i bilen brevid, och dels för att inte så många ska se när det väl händer. Därför är jag alltså där 10-15 minuter innan klockan är tre. Och vet ni hur varmt det blir i en bil som är avstängd när det är 100F ute? Vet ni hur fort det blir varmt? Man får naturligtvis ha rutorna nere, och det har jag åt alla håll. Det kanske hjälper en del, men jag är alltid rejält svettig när klockan väl slår ett par minuter efter tre och hela parkeringen plötsligt översvämmas av barn som vet exakt till vilken ruta de ska gå. Och sedan är det bara att dra igång AC:n på högsta möjliga och invänta vinkningen som betyder att man får lämna parkeringen. Det är dragkedjemodellen som körs för att allt ska gå så smidigt som möjligt, och det funkar rätt bra faktiskt... 

Skulle det vara så att jag av någon anledning skulle bli försenad, så jag anländer efter kl 3 får jag inte åka i på parkeringen förrän den är tom. När den är det kan jag parkera i vilken ruta jag vill, kliva ur bilen, gå in i skolbyggnaden och sedan checka ut mitt barn som måste sitta vänta i en särskilt lokal. Sen kan man åka hem. Men jag ska inte bli sen. 

Lite annorlunda än hemma. Eller vad säger ni? 
Apropå att temperaturen mäts i Farenheit så tog jag och S:et tag i det hela på riktigt och konstaterade snart efter ett litet möte med Mr Converter att 95F motsvarar +35C. Och 100F=37,78C. Idag visade min termometer i bilen 103F när jag rullade mot skolan...

Eftersom solen strålar och det fortfarande är 100F på dagarna så blev det en stund vid poolen idag också. Helen är ju från Tyskland och därför är det självklart att jag och Sandra pratar engelska när vi umgås så hon också ska förstå vad vi tjattrar om. Men idag haha, kom vi på oss med att prata engelska med varandra utan att hon var i närheten! How about that?! 

Dagens visa;
Skillnaden mellan smush och smudge är väsentlig... På riktigt. Haha! 

Jahaaaa, då ska vi se vad som hänt sen sist... En del tror jag.

- Min rygg började igår högljutt protestera utan att jag gjort någonting för att förtjäna det! Jag går som en tantlunta som överlevt sedan antikens Grekland ta mig tusan! I hela den nedre delen har varenda muskel krampat ihop, och vägrar ge med sig. Jag har bett och bett, men det hjälper uppenbarligen, så nu tar jag drugs till hjälp. Tur för mig att vi har Thrashers snällaste physio boende i området... Hans ihopkok borde kunna hjälpa!

- Jag tog mig uppenbarligen vatten över huvudet igår när jag var ute en vända med bilen. Det känns som om de här bil-historierna har blivit ett återkommande tema i bloggen av någon anledning... Men ja, tanken var att jag skulle möta upp Sandrisen och Boo i Suwanee Park en stund innan jag började the dailies... Men man kan säga att jag snurrade bort mig lite. Och han dit och säga hej och hejdå. Alltid något... Eller inte.

- Idag blev en strålande molnfri dag så vad kunde passa bättre än ett litet försök att bättra på brännan? Ett par timmar med Sandra vid poolen var bästa tänkbara sysselsättning.

- Imorn ska jag navigera till Lawrenceville för registration. ESL heter kursen som jag ska ägna följade tisdag- och torsdagförmiddagar åt till och med December. Man kan säga att det är Svenska För Invandrare, fast den amerikanska varianten... Hur bra lät det förresten? Jaja, jag ska göra mitt bästa för att lära mig engelska allafall =)

- I söndags gjorde jag och Mollsan en ny sväng till Mall of Georgia. Inte för att shoppa utan för att ladda för skoldans! Vi provade balklänningar och cocktailklänningar! Gud, så roligt! Det finns så mycket fint -och fult. Jag vet inte om jag ska fråga mr drugdealer om han har någon tablett så jag också plötsligt för möjlighet till en bal på slottet också (...Det känns nämligen av någon anledning som mina dagar är räknade på den fronten...). Bilder kommer   

Hmm, jaa, det är vad jag kan komma på tror jag. Hoppas ni mår bra där hemma!
Puss, kram och godnatt!

Fick nyss det här av Tobias, varför gå om man inte måste??



Är han inte sötast??

...was spent at the largest Aquarium in the world!!! På riktigt, världens största akvarium finns här i Atlanta. Så vi gjorde helt enkelt en utflykt! Jag, Sandra, Helen och Am gestaltade de turister som vi inte gärna till tro att vi faktiskt är, men kör man vilse i ett parkeringshus så kan man dessvärre inte undgå att konstatera något annat...
Gubben i lämna-in-biljetten-och-betala-luckan var uppriktigt orolig för oss;
- Are you ok girls?
- Well yes....
- Are you lost?
- I guess we were, but now we´re fine...¨
- Are toy sure? Where are you going?
- Home.
- And you know where that is? 
- Yes, thank you... 
Så körde vi fel igen haha... Återigen för att vänster ibland blir höger i min värld och tvärtom, men men. Vi kom hem, och jag har ta mig tusan kört downtown för första gången (det finns bevis)!! Väl hemma drog det ihop sig till riktigt oväder med åska och blixtar. Andra ovädret sen jag kom hit. 

Back to the aquarium than...
    

   

Tyvärr inte på plats i New York, men nu strax börjar kvartfinalen. Så det blir åtminstone live på tvn...

     vs     

Han har tagit honom förut en gång, och varför inte igen. Typ, nu?

...Nu börjar den! Jag håller alla tummar.

Jag och Marley har precis börjat dagen med en löprunda... Gud så drygt =) Men nödvändigt. Planen för idag var lite häng i Suwanee Park med en tjej från Umeå som jag hittaat här... Dessvärre har en av hennes kids blivit sjuk under natten så det får blir en annan dag. Plötsligt fanns det tid över för lite styrka också... Jag som trodde jag planerat så bra! Men men... Jag biter i det sura...

Tur att det blir 100 gånger roligare med lite musik allafall (tack tack, bockar och niger)!!

över Labour Day-weekend till Lake Lanier. Sol, bad, god mat och bara mys!


    
       
         

 

på deodorant-jakt...











...det blev en glass!