Dagens händelser har bidragit till att du är den du är idag. Den du var igår kommer du aldrig mer att vara, sörj inte det, du är nämligen fantastisk idag -så njut där du är. Men behöver du förändring så ta ansvar för att den sker idag eller imorgon eftersom gårdagens chanser och möjligheter redan är förbrukade.

 

Det är inte vad du säger som visar vem du är

det är dina aktiva val som styrker det du säger

som gör dig till den du är.

Dina fingrar greppar runt ett av mina

Din blick som möter min

och

leendet när du ser att jag ser dig

fyller mig

i rummet där

finns bara du och jag

 

Mitt liv har fått en ny

dimension

och mening

så mycket större och

viktigare

än någonsin

 

Du får mig att vilja ge allt. Fast 

du inte ber mig om något

Och 

du får mig att vilja vara allt

vad jag är 

och så mycket mer

 

Du lutar huvudet mot mitt bröst

blir tung

och avslappnad

Mina hjärtslag är trygghet för dig

och aldrig 

ska jag svika din blick

ditt leende

Vila hos mig 

 

Dina fingrar greppar runt ett av mina

som om du aldrig kommer släppa

och

Just så

ska jag finnas för dig

Ska jag aldrig låta ont komma dig nära

Aldrig låta dig falla

och

Just så

älskar jag dig

från ditt första andetag 

till stjärnorna 

 

Du ligger intill

Din hud, ditt underbara skratt

och

härliga joller

på ett språk jag inte kan

men

som jag förstår varenda ord av

 

Du ligger intill

din doft, dina små snusningar

och

lugna andetag 

gör min värld så fullkomlig

Älskade morfar.

Jag saknar dig. Helt fruktansvärt. Att tänka att jag inte sett dig på tre år gör ont. Det som tröstar lite är att jag vet att du ser oss. Är med oss. Att du vet när jag tänker på dig och hör när jag pratar med dig.

Jag tänker att jag fick ha dig hos mig i 25 år. Lyckliga jag. Det är bara det att det räcker inte. Jag är så mucket mer girig och egoistisk; jag vill ha dig här, sittandes vid köksfönstret, brummandes i bilen eller muttrandes framför tv:n jämt. JÄMT.

Jävla skit.

Här ligger jag. Vaken.
04:18. Och nej, jag ammar inte. Så det är inte därför.
Den lilla älsklingen, världsalltet, åt en skvätt vid 02.
Nu ligger han och snusar här intill mig.

Och jag skriver några rader. För att jag behöver. För att tankarna snurrar. För att jag VÄGRAR sitta och knappra på telefonen när han är vaken, någon sådan tänker jag inte vara. Aldrig bli. Sådana mammor (och pappor) finns det alldeles för gott om: när barnet sitter i knä eller ligger och ammar och tittar på dig, söker kontakt, försöker lära sig världen genom att iaktta och spegla sig i dig, men lyckas inte, för din blick är ständigt fäst vid något annat, fokuserad på något som inte är tillgängligt för bebisen men uppenbarligen är så viktigt att man väljer bort att skapa förutsättningar för det bästa man har att knyta an, lära känna, få närhet och utvecklas. Att veta vad resten av världen gör. Tycker. Eller låtsas göra. Och tycka. I ytlighetens Mecka. I won't be there. Där kan du vara själv.

 

Så jag skriver, för att jag behöver, när resten av världen -och mitt allt, sover. 04:35. Eller någon annan tid som inte konkurrerar eller riskerar att åsidosätta honom. Han är intressantare och viktigare för mig än min telefon och allt som händer i de sociala medierna, precis som Du och din närvaro också är för mig vid bordet på frukostrasten eller vid middagen.