Ja, vart kom hon egentligen ifrån? Men får inte kalla någon kärring bara sådär, utan anledning. Men hon har förstört allt. Okej, inte allt, men väldigt mycket. Jävla kärring.
Det fanns ingen annan intressent ju. Vi trodde i princip vi skulle få skriva på kontraktet när vi träffade hyresvärden, för det fanns ingen annan som var aktuell, det hade han ju själv sagt till Nenne. Så vart kom hon ifrån? Helt plötsligt, var det hon som skulle få lägenheten. Vår lägenhet. Den skulle blivit perfekt. Man kan säga att vi stod med flyttkartongerna i famnen, för jag hade så gott som flyttat in i mitt huvud, när hon trippar förbi i sina söta kärringskor med klack och med sin feta häck (för i min fantasi så har hon det) och dinglar med nyckeln framför ögonen på oss. Dessutom trampar hon oss ordentligt på tårna precis när hon passerar. Det gör så ont så jag tappar alla kartonger jag hade i famnen. Så känns det. Rätt överkört.
Synd om Nenne också för den delen, han visste ju heller ingenting. Bara för Mr Konflikträdd Hyresvärd inte vågade säga någonting till honom från början. Antagligen. Eller för att hon dök upp helt plötsligt och var en vän till en släkting (eller hur den nu var)?
Synd om de som så gärna ville ta vår lägenhet med...
Kärringens fel.

Så nu får vi bo kvar i mega-fula-betong-ryssland ett tag till.

Ikväll ja. När han kommer hem från träningen... Jag skulle kunnat börja egentligen. Bara för att överraska lite. Göra honom glad och lite.. ja..lite förvånad. Det skulle jag verkligen. Egentligen. Det skulle passa så bra just idag. Det har verkligen vart en myyysdag. Så varför inte fortsätta på den linjen? En happy surprise efter träningen! Jaa, jag skulle verkligen kunna... Men jag hatar det. Hatar hatar hatar. Det finns såå mycket roligare. Och så mycket tråkigare, men som jag ändå hellre gör. För vet du hur mycket jag hatar att städa, om jag inte verkligen är på det humöret? Mycket. Jättemycket. Och just nu är jag inte på det humöret... Jag skulle faktiskt vilja läsa lite. Problemet är bara det att boken jag vill läsa tog slut idag på eftermiddagen, jag läste helt enkelt ut den, därför att jag inte kunde sluta, därför att den var så bra. Mia Törnblom. Inte Självkänsla nu och inte Mera självkänsla, utan den om hennes liv...
Det är inte lite imponerande att hon klarat av att ta sig ur sitt missbruk, och dessutom blivit den hon faktiskt är. Har du varit på någon av hennes föreläsningar? Har du det, så tror jag du håller med mig om att de är värda varenda öre, de är fantastiskt bra, roliga och väldigt väldigt perspektiv-givande (finns det nåt som heter så?). Har du inte det, så kolla upp när hon kommer till din stad nästa gång och gå! Gå gå gå!

Jag slutade bry mig om min pelargon på balkongen för ungefär..ja..när det blev höst -med andra ord för ganska längsen. Under hela sommaren har jag gjort mitt bästa med mina megagröna (eller inte?) fingrar för att hon ska överleva och må bra. För mitt slit har jag inte krävt mer än att hon ska blomma lite för mig. Det har hon naturligtvis inte belönat mig med en enda gång. Därför tyckte jag också att hon kunde få stå kvar där ute när de andra vännerna jag haft på balkongen fick flytta in. Jag har inte så mycket som tittat åt henne sen då, när jag tog in Fru Timjan, Fröken Basilika och Herr Gräslök, förrän idag, av en slump. Jag lovar er att jag tittade två gånger, för vet du? Hon blommar. Nu. Utomhus i slutet på oktober, när höststormen drar och sliter som värst, när det nästan är frost på nätterna och mr vädergud sköter vattningen. Tacksamt!

Hmm...Nu ska jag nog...Göra nåt annat...Städa kanske? Kanske inte? Äppelpaj?...Det är ju i och för sig också en överraskning...
Hej svejs!

Give your valuable time only to those who really really deserve it.
-Men så gäller det att lära sig av misstagen också (vare sig man vill eller inte).

tycker jag.
Tobias har stått ut med mig i tre år, kan det va värt en eloge?
 Ni tror inte det? Jo, men emellanåt kanske det kan vara det. Nog för att jag är världens snällaste, sötaste, omtänksammaste och finaste på alla sätt och vis (det är sant, fråga min mamma och pappa de har levt med mig i nästan tjugo år (inkl hormon-och-humörsvängnings-tiden under tonåren) de tycker säkerligen jag är en ängel!), men ni vet ju -att även solen har sina fläckar! Ah, de är inte många då förstås, men kan va rätt intensiva när de vill... Och dessutom har de en förmåga att ibland bli långrandiga när de hälsar på. Så alltså, en liten liten eloge till honom, just för dessa sällsynta tillfällen då!
    Hur som helst, bra jobbat älskling, du är verkligen bäst!



För övrigt så har vi idiotstädat för att visa lägenheten från dess vackraste sida idag, men den som skulle se kom visst inte.

Åh, förresten. En liten incident till! Jag måste berätta, med risk för att göra bort mig kanske, men jag skäms inte för mig. Jag bjuder så gärna på den även om ni kanske finner situationen besvärande på något vis!
En kund kom och bad om hjälp för att prova fram rätt styrka på glasögonen. Hans ena öga såg hemskt rött, svullet och rinnigt ut och jag gjorde mitt bästa för att han inte skulle uppleva att jag stirrade på det under vår konversation, därför koncentrerade jag mig på att titta honom i det andra ögat under tiden som vi stod där. Han berättade för övrigt att han just opererat ögat, och att det skulle blir bättre. Ja, jag ansträngde mig ytterliggare för att inte titta, men ögat såg verkligen lite läskigt ut. Han provar klart glasögonen, bestämmer sig för styrka och modell och det sista han säger är "Tack för hjälpen, jag behöver ett par glasögon, du vet, ögat blir visserligen bättre, men det andra ögat är ett porslinsöga, så det ser jag verkligen ingenting med". Så går han. Sa han porslinsöga? Jaha ja, där stod jag kvar och smälte in vad jag just hört. Jag såg minsann inget porslinöga. Så det så. Så skakade jag på mig, satt näsan i vädret och gick tillbaka till min disk. Varsågod!


 

I'm having a bad day.
Det är nog faktiskt så idag. Jag står lite i ett vakuum och vet varken ut eller in. Jag kommer heller ingen vart därför att det inte ligger i mina händer för tillfället. Fast egentligen så gör det väl det. Eventuellt. Är dagen snart slut?

Jag kokar inombords och kan inte sätta fingret på varför. Det är inte meningen, jag gör det inte därför att jag vill. Kanske är det allt?



"Säg som det är istället och be om ursäkt för i h-vete"



och förresten...Lycka Till Idag!

Nu snurrar det lite i huvudet igen måste jag erkänna... Orsaken är inte en, utan flera, som jag inser i grunden faktiskt handlar om samma sak; Vad man säger, och vad man menar. För det är visst två helt skilda saker.
     Det finns flera perspektiv på det. Dels för att ord betyder olika saker för olika människor, det kan man aldrig komma ifrån. Personer värderar ordens betydelse olika helt enkelt. Dessutom kan ju samma ord betyda olika saker, och användas i olika sammanhang, det kan visserligen också krångla till det hela emellanåt., men det är en baggis, går att lösa rätt enkelt.
     För vad jag verkligen är fundersam över för tillfället är de som säger saker, (och man tänker att de menar vad de säger (naturligtvis! För man vill ju tro att alla människor är goda...)) men beter sig som om de aldrig skulle sagt dem, eller helt enkelt bara beter sig helt motsatt till vad man just sagt. Blev det krångligt nu? Jag förstår det. Vad jag menar är att till det man säger bör det finns ett följdaktligen naturligt beteende, för att andra personer ska förstå vad man menade med det man sagt, eller? I annat fall blir det tämligen svårt att tolka personens avsikter och tankar. Vad är det som räknas; det man säger, eller det man gör? Jag menar inte småsaker som att man glömt att ringa fast man lovat en gång eller så (det kan hända vem som helst), jag menar såna som är så här för jämnan. För mig måste beteendet matchas med det man sagt för att det ska bli hållbart, för att man ska uppfattas som pålitlig och sann, är det så konstigt?   

Vem beter sig så här luddigt. Varför?  Är det bara ren dumhet, nonchalans, brist på medkänsla, ork, eller helt enkelt lögner för att göra sin egen vardag lite lättare? Jag vet inte. Kan bara hoppas de inte gör det medvetet.

För jag vet att för dem som drabbas kan det göra hemskt ont. Men nöj er inte med såna som tycker att ord är ord och ord räcker, för det finns så mycket mer att få!