Plötsligt värmer solen igen. Och efter en härlig vinter bjuder den in till en vår och sommar med klackarna i taket och fullt ös. Men bara i positiv bemärkning. Vi står här hand i hand och bara väntar.

 

Män kommuncerar sina problem
för att hitta lösningar på dem
Kvinnor kommunicerar sina problem
för att skapa nära relationer

-enligt John Gray.

 

Sant? Kanske.

Älskade morfar.

Jag saknar dig. Helt fruktansvärt. Att tänka att jag inte sett dig på tre år gör ont. Det som tröstar lite är att jag vet att du ser oss. Är med oss. Att du vet när jag tänker på dig och hör när jag pratar med dig.

Jag tänker att jag fick ha dig hos mig i 25 år. Lyckliga jag. Det är bara det att det räcker inte. Jag är så mucket mer girig och egoistisk; jag vill ha dig här, sittandes vid köksfönstret, brummandes i bilen eller muttrandes framför tv:n jämt. JÄMT.

Jävla skit.

Här ligger jag. Vaken.
04:18. Och nej, jag ammar inte. Så det är inte därför.
Den lilla älsklingen, världsalltet, åt en skvätt vid 02.
Nu ligger han och snusar här intill mig.

Och jag skriver några rader. För att jag behöver. För att tankarna snurrar. För att jag VÄGRAR sitta och knappra på telefonen när han är vaken, någon sådan tänker jag inte vara. Aldrig bli. Sådana mammor (och pappor) finns det alldeles för gott om: när barnet sitter i knä eller ligger och ammar och tittar på dig, söker kontakt, försöker lära sig världen genom att iaktta och spegla sig i dig, men lyckas inte, för din blick är ständigt fäst vid något annat, fokuserad på något som inte är tillgängligt för bebisen men uppenbarligen är så viktigt att man väljer bort att skapa förutsättningar för det bästa man har att knyta an, lära känna, få närhet och utvecklas. Att veta vad resten av världen gör. Tycker. Eller låtsas göra. Och tycka. I ytlighetens Mecka. I won't be there. Där kan du vara själv.

 

Så jag skriver, för att jag behöver, när resten av världen -och mitt allt, sover. 04:35. Eller någon annan tid som inte konkurrerar eller riskerar att åsidosätta honom. Han är intressantare och viktigare för mig än min telefon och allt som händer i de sociala medierna, precis som Du och din närvaro också är för mig vid bordet på frukostrasten eller vid middagen.

Att få barn lyfter betydelsen av kärlek till en helt ny nivå, och det fantastiska är att den även innefattar alla dem som varit objekt för den innan <3

Det rusar mot jul. Tur att allt är under kontroll, för det är jobb och plugg som gäller ändå in i kaklet. Sen, får vi andas och bara mysa några dagar. Härligt.

Den här veckan har jag knåpat med en uppsats. Den skulle lämnas in idag, typ för en halvtimme sedan närmare bestämt. Jag fick nog igår och lämnade in den då. Inte helt nöjd. Alls. Men det betyder ingenting, för det är jag aldrig när det handlar om sånt där och det brukat gå bra ändå, säger Dennis. Så kanske det är.

Hur som helst betydde gårdagen därmed slutet på delkurs 3, och på måndag drar terminens sista fjärdedel igång. Det innebär att dagens varit helt utan måsten, jag har kunnat vara mitt socialaste jag hela dagen och resten av helgen existerar inte heller någon underliggande stress; det finns inget i pluggväg jag ens kan göra. Dessutom jar julklappsinköpen sakta trillat på plats under dagen, så det är bara att andas ut och konstatera att det är helg.

Apelsin+ägg+socker+citronsaft=En uppfriskande injektion som inte går av för hackor... Och som dessutom smakar mer. Och mer. Bara att njuta av nu när apelsinerna är som godast.

 

 

Samtidigt som tiden rusar går den skrämmande långsamt. För att man längtar till något.

I nästa tanke ska jag hinna jobba massor av extra pass, läsa ett halvt bibliotek, skriva en uppsats, hitta och köpa passande julklappar till alla nära och kära, göra ett par kransar, ett saffransbak och julgodis och hinna andas innan det är den 23, eller ja.... 24 december. Och då, känns det plötsligt helt nödvändigt att dagarna går skrämmande långsamt. Annars kommer jag bli kvar, efter, ifrånåkt. Inte hinna med.

 

Tur, att det blir julbord ikväll -ifall det nu blir så att jag hamnat på efterkälken trots allt. ;-)

 

Det är där
precis när känslan av

förakt
tar över
som

loppet är kört

När besvikelsen övergår
i likgiltighet

När himlen tar över

 

Det är gränsen

som skiljer oss

hela

och oss

sköra

 

Men vi älskar 

så

och får aldrig tillåta

att hamna där

Här firar vi idag!
Med älgfilé, klyftisar, hemvispad bearnaisesås, bärsås och ett glas rött såklart!
Vet ni vad vi firar?
Att vi ska få ett hem. Ett alldeles eget. Med våra egna grejer och möbler. Ett hem som luktar oss. Som ser ut som oss. Som är oss. Han och jag. Helt grymt. Så vi har all anledning att fira.

 

 

Allt går i högt tempo nu. Bara att hänga med.

Idag: tenta. Ångest.
Bara att andas. Göra så gott du kan. Läsa ordentligt. Och svara. Andas. Djupt. 

Har jag sagt att bilen så gott som gick igenom besiktningen?  Att hon överlevde en stund till. Att jag överlevde. Tackar de högre makterna för det. 

Vi myser. Som bara vi kan. God mat (för kvällens meny stod Koh Phangan). God dryck. Och bara bara göra det vi känner för. Det här är vårt sätt att slappna av. Välbehövligt och efterlängtat. Och så mycket kärlek. Det, är vad vi pysslar med.

Älskade Isak har blivit storebror idag, vi passar såklart på att gratulera ♡ Det har kommit flera bebisar i vår krets på senaste och vi gratulerar såklart er allihop, det är så fantastiskt roligt!