Vinter OS -10 är invigt och igång -äntligen!! I två veckor ska varenda sportintresserad kotte go Canada!
Som den sportnörd jag ändå är så bara älskar jag när det är sport på tvn heela dagarna! Det värsta är väl just därför att det i just här fallet kommer vara sport på tvn hela nätterna... Jag kan inte hålla mig vaken många minuter efter 10 så är det bara, men ok; jag älskar tanken på att världen kommer vara sporttokig 24-7!! 
Och visst är det något speciellt med OS?? Till och med backhoppning -eller störthoppning som är min egen benämning på sporten- är intressant att se på under OS.

Jag hoppas naturligtvis på svenska medaljer men är realist (i just detta fallet åtminstone) och tror kanske inte vi är stekheta i varenda gren... Håller tummarna för Helena Jonsson, Sälen från Tärnaby, och så är jag tycker jag det ska bli rät spännande att se vad gubbkronorna kan åstadkomma!
Damkronorna bör också kunna göra bra ifrån sig, och såg ni förresten Sven-Åke Östberg på läktaren igår mot Schweiz? Naturligtvis iklädd allas vårat kännemärke -leksandströjan! Starkt jobbat av honom tycker jag!

Nog för att man får rikigt bra kondition genom alla denna tv-sport, men nu ska jag faktiskt pallra mig iväg för att ja... underhålla den...

See ya!

Argumentationer. Tjaffs. Oliktänkande. Dispyter. Diskussioner. Träta. Gnabb. Ordstrider. Disputationer. Meningsskiljaktigheter. Gräl.

What a lovely day!

Tror ni jag var ute och sprang igår? En del kanske inte tror det, en del kanske... Men vet ni? Jag tog mig en skidtur istället!! Satt du i halsen nu? Det är inte så konstigt, för jag har nog inte åkt skidor sen jag var typ tre äpplen hög! Och jag vill nog minnas att jag ansåg mig kunna åka skidor då, jag menar, vilket barn kan inte åka skidor??
Men nu kommer min slutsats: Att åka skidor sitter inte i ryggraden bara för att man en gång kunde, det är inte som att lära sig cykla. Det var några svettiga kilometrar vill jag lova och jag var livrädd strax innan och i varje nerförsbacke. Andades ut varenda gång jag klarade utförslutet med huvudet upp och fötterna ned. Och jag svor i varenda uppförsbacke också. För det var bakhalt och en smal plogad stig jag åkte på, vilket gjorde att det inte fanns mycket utrymme att använda den mycket välrenomerade v-tekniken på. Jag klammrade mig helt enkelt fast på stavarna och tryckte ner dem allt jag kunde i marken för att inte ständigt glida bakåt lik mycket som jag precis tagit mig framåt.. Tur ingen såg mig. När jag kommit runt min tänkte bana upptäckte jag att ingen skoter åkt den sista biten innan jag skulle komma fram till utgångsläget. Den var opreparerad 100%! Jag fick göra mitt eget spår, och vet ni verkligen hur mycket snö det är därute? Skitmycket rent ut sagt. Jag hade snö upp till knäna!

Men jag lär ut igen, annars har jag ju gjort mitt spår helt i onödan...Och det var det verkligen inte värt!   

Sånt man inte tänker ska hända, det händer ibland. Påminnelser om att vi faktiskt är dödliga... Eller kan bli skadade åtminstone.

 Det var Jonas tur i fredags på matchen mot Björbo. Han täckte skott som styrdes upp i ansiktet på honom, eller snarare framför örat på höger sida. Käken knäcktes på två ställen, det största strax till vänster om hakspetsen. Käken delades ordentligt och glipade rätt rejält, så det blev ambulans till Falun, och på lördagen opererades han. 2 plattor och 8 skruvar blev resultatet, men nu sitter käken åtminstone ihop och är på samma nivå. Som tur är kommer han att bli bra, han klarade nästan alla tänder tror vi men får äta flytande föda ett tag framöver... Gissa om han är sugen på pizza och hamburgare och allt annat som inte är flytande?!

Usch, jag minns också när Anders kraschade så våldsamt med cykeln. Det var i oktober. Det var dagen då Tobias skulle träffa mamma och pappa för första gången. Det blev väl inte direkt lyckat, mamma var helt hysterisk eftersom hon precis fått besked om kraschen och att ambulansen var på väg till olycksplatsen. Vi gjorde henne naturligtvis sällskap dit, och synen som mötte oss när vi kom fram glömmer jag aldrig. Anders låg medvetslös på marken med en stor blodpöl runt hela huvudet... När han emellanåt vaknade till undrade han var han var och visste inget om vad som hänt. Han såg så liten och hjälplös ut, och aldrig har jag känt hur älskar honom lika starkt som just då.. Ambulanspersonalen började arbeta med honom -fixera nacken och allt vad de nu gjorde... Och de gjorde klart för oss att han hade tur som levde... Det var poppis (åh, vilket ord!) då att ha svindyra cyklar och hoppa i dessa jättelika hopp. En kompis till honom hade en sån hoppbana och det var där de höll till. Och det var i landningen det hände. Den delen där själv cykelkroppen fäster i styrdelen lossnade i svetsningen kan man säga. Och där den setat (där var vasst och ojämt), det fästet som brustit fick Anders precis mellan ögonen. Han kunde brutit nacken... Borde nästan brutit nacken... Men gjorde inte det, utan klarade sig mirakulöst utan större skador. Och överlevde bara tack vare att han hade en ordentlig hjälm. Näsan fick visserigen opereras ett par gånger och han var rejält skrubbad, men annars så... Han cyklade inte så mycket efter det. Det var fabriksfel på den svindyra cykeln, och han fick en ny från fabrikanten naturligtvis... Men den är inte särskilt använd. Och Jonas som inte hade några spärrar innan, utan som cyklade som en tok, bl a på Insjödagen där han bröt nyckelbenet i ett hopp bl.a, han blev genom Anders olycka plöstligt väldigt medveten om sin eget värde, och cyklade inte mer alls.  


Men som sagt, tur att man inte vet vad som händer imorn -då kanske man inte skulle våga leva idag... Eller vad säger ni?