YOGA. Jag har snöat in på yoga... Och man blir så harmonisk och lätt i hela kroppen, varför har ingen sagt det till mig förut?

Annars har min främsta sysselsättning för dagen varit att punktera tånagel med jämna mellanrum.

Det är lördag och tanken var att jag skulle ta en sväng till Elin downtown innan jag ska inställa mig för tjänstgöring, men hon kände sig lite trött efter igår, och eftersom körtelfeber inte är att leka med så får hon vila upp sig istället. Huvudsaken är att hon blir bra snart så hon kan visa USA hur man golfar =) Hon är nämligen superduper och ska få lära mig allt hon kan tills jag åker hem ;).

Istället tror jag jag ska insupa alla D-vitaminer som jag bara kan genom en långpromenad, det är strålande solsken och kvicksilvret har för första gången på evigheter hittat upp och förbi 15 gradersmarkeringen, huur gött?

---

Jag kan inte minnas mina tånaglar vackra, inte ens helt vanligt fina. Fotbollen har gått hårt åt stortånaglarna varje säsong, och jag har alltid haft en missfärgad ton av underliggande blålila. Tills nu! Eller ändå tills igår har jag under en tid faktiskt kunna kalla mig normal vad gäller färg och form på dem. Men igår verkar mellantånageln ha kommit i kläm under min plågostund på löpbandet, den ömmade rejält när jag klev av, och jag förnimmade hur jag ofta känner mig efter en fotbollsmatch. Det svider alltid som mest minuterna innan domaren blåser i pipan. Och när jag äntligen kunde dra av mig strumpan så nog satan möttes jag av en helt rödblå nagel som tycktes flina mig i ansiktet och säga "det ska göra lite ont att leva" eller nej, snarare; "tro inte att du ska få briljera med snygga tånaglar bara för att du inte spelar fotboll, det här är helt enkelt hur du är menad att se ut, haaaaah!" samtidigt som den lilla jävulen satt på axeln och nickade förnöjt instämmande.
Jag kan väl inte annat än att acceptera mitt öde!       

Det har gått två dagar sen Sandra åkte. Eller har det? Hon åkte igår. Morse.

Idag kom jag på mig själv... Min tankemonolog under en konversation med Tobias...

Han frågade mig vad jag skulle göra imorn kväll och jag tänkte "jaaaa, vad hade vi sagt om imorgon kväll nu igen??..." och sen "men va fan... inget! hon är ju borta! vad ska jag göra på fredagkväll???????!!!" så jag fick helt enkelt svara honom; "Inget alls". För det var ju så det var.

Men nu har jag något att göra. Jag ska ha skypedate med den här killen som jag fular mig med i en taxi på bilden här nedanför! Sweet!  

...när jag körde hem från flygplatsen hade jag såklart radion på och precis som hemma bryts morgonshowen av med nyheter, väder och trafikrapporter. Och det var just nyheterna -eller en nyhet- som presenterades som fick mig att reagera... och tänka.

Det handlade om att en man som 1987 hade skjutit en preschool-fröken, nu hade blivit executed. Han hade inga sista ord men bad att prästen skulle be för honom.

Det har inte slagit mig att det faktiskt tillämpas dödsstraff i det här landet, även om jag vetat om det. Här i min stat, i Atlanta! Det får mig att rysa. Jag kan inte ta ställning i frågan tror jag och föredrar att inte ens försöka, för jag tycker hela grejen är obehaglig att bara snudda med tanken vid.  

Klockan har bara hunnit bli 10 på förmiddagen, men jag har hunnit med en del för jag har redan varit vaken i fem timmar...

...Jag har nämligen skjutsat Sandra till flyget. Nu är hon nog på Fort Lauderdale hoppas jag. Hon har ju ingen telefon så det går ju inte att få kontakt med henne. Jag håller verkligen tummarna för att hennes flyg går som planerat till NY. Det förväntas en massa snö där, men jag har inte kollat senaste rapporterna... Hur som helst så om hon nu skulle bli kvar i Florida så riskerar hon inte att frysa ihjäl allafall så som hon hade klätt på sig!

Lite frukost när jag kom hem och en rejäl städning på det gör att jag kan pusta lite nu. Sitter dessutom och tragglar med en ansökan till utomlandsstudier... Som visserligen inte skulle vara aktuellt förrän om ett år (om jag nu skulle få chansen) men ansökan ska vara inne senaste måndag så jag lär sätta lite fart om jag ska få ihop något bra... 

See ya guys!

Jaaa men då ska vi se vad helgen bjudit på då... En del faktiskt. Chokladbollar t.ex... Och om jag säger att det då hamnar någonstans i botten på listan så förstår ni att jag haft (ännu) en toppenhelg!

                                  
Lördagen happening var en kväll downtown på restaurangen SunDail. Den ligger 220m upp i tornet ni ser på bilden ovanför, och snurrar 360 grader per timme. Så där satt vi och tog oss all tid i världen att njuta av underbar utsikt och fantastikt god mat. Jag åt en pasta med räkor, musslor, saffran och soltorkade tomater som var ljuvlig, och äppelpaj till efterrätt. Plötsligt insåg vi att vi hade sett CNN tre gånger... 3 timmar hade sprungit iväg, men vi fick inte bråttom för det! Vi tjattrade och hade det supermysigt.
                
                        I väntan på tåget...
               
                        I hissen på väg upp...
               
                        Solnedgång...
                                     
               
                        Pasta med skaldjur och saffran. Såå gott!
               
                        Sandra kollar utsikten...
               
               
               
"Vi" var förresten inte bara jag och Sandra den här gången, utan Elin från Linköping/Manntorp utgjorde ett perfekt tillskott till vårat team! Så vi åkte tåg från henne in till självaste city, supersmidigt! Plus att Sandra kunde kryssa den rutan på sin To-Do-List (om det nu finns någon sådan). Dessutom fick vi åka universums längsta (inte bokstavligt, men enligt min bedömning) rulltrappa för att komma från tågstationen upp till marknivå, på riktigt -den var toklång och minst lika brant. Tyvärr är det svårt att få en bild som beskriver verkligheten, men vi gjorde ett par goda försök... 
               
                        Ser ni Elin och Sandra där högst upp?
Elin som råkat ut för körtelfeber men (förhoppningsvis) är på bättringsvägen behövde inte dras med oss hela natten utan vi headade norrut så vi kom hem vid midnatt någongång och somnade någon timme senare med löftet att vi inte skulle sova bort en värdefull söndag. Det gjorde vi inte, men nästan. När vi väl kom på vad vi skulle göra av den hade hälften redan gått... Men det blev bio;

              
Tokrolig film! 
Sedan blev Sandra en jacka rikare, eftersom hon faktiskt ska till vintern. Oavsett vad vi tycker om det så drar det ihop sig. Så passade hon på att börja packa lite. Konstig känsla. Vi åt lite middag på PF Chang också... En chinese som serverar god mat och desserter värda att dö för (nej, nu överdrev jag igen, men ni förstår vad jag vill förmedla)! Banana Spring Rolls med cocosglass, caramel och färska bär, hur låter det?!  
              

Idag har jag och våran Lill-fia varit och badat. Hon som av naturliga skäl är lite pryd (skolad i den amerikanska skolan ni vet) tyckte det absolut pinsammaste som kunde hända var att jag inte höll upp handduken runt omkring henne ordentligt när hon bytte om till badkläder så någon annan i omklädningsrummet skulle kunnat få en glimt av henne oklädd! Hon är 6 år. Har varken något att visa eller dölja.
 
Däremot när vi traskade över parkeringen mot entréen så råkade jag av en slump titta ner på mina fötter, och fick lov att titta en gång till. Damn... Jag var på väg in på gymet/badet i mina tofflor! Hur kom det sig? Och vad kunde jag göra? Jag körde något slags upprepat mantra för mig själv för att övertyga mig om att ingen egentligen brydde sig eller ens lade märke till vad jag hade på fötterna... Eller? 
                 

     

Har just kommit till insikt med att min blogg antagligen inte ser likadan ut i din webbläsare som den gör i min... Det gör mig lite nervös, eftersom den är såå fin i min och jag såklart vill att den ska lika ut i din. Vad det handlar om är nog till störta delen typsnitten. Och för att den ska se ut som det är tänkt vill det helt enkelt till att ni har samma teckensnitt installerade som jag...
Vet inte om det spelar någon roll egentligen, men de som jag använder mig av är Blackadder ITC och Palatino Linotype, (alt Lucida Handwriting och Perpetua). Har ni möjligen dessa tro? Ja? Nej? 

Ser den inte ut som den ska kan ni kanske prova att trycka F5 för att se om den uppdateras, eller ser den ut som den borde igen?

Kolla in den här... En av gatorna i centrala Atlanta under förra veckan;
 

Kanske gör inte ens den här videon verkligheten rättvis, men kanske ni ändå kan förstå...

Barnen var ju som ni vet lediga hela förra veckan på grund av snön och isen, och idag var officiell helgdag också; Martin Luther King Day. Men imorgon blir det tillbaka till vardagen...

Japp, helgen tillbringades i North Carolina och lite mer exakt Bryson City. Vi åkte lite skidor ett par dagar och bara myste i gassande solsken där lämplig skidklädsel kunnat vara underställströja och t-shirt. Det är sant, det var tokvarmt! Ni vet vårvinterdagar -fast i januari! Helt fantastiskt!
                 
                  På väg upp i bergen, som är en del av The Great Smoky Mountains...
                 
                  ...Typisk fjällstuga, supermys!
                 
                  Kolla in bakgrunden... Bara rhododendron, förstå vad vackert det måste vara här på sommaren!
                 
                  Molly för första gången på bräda...
                 
                  Passar på att njuta lite i solen....
                 
                  Efter en dag i backen så lyxade vi lite också...
                 
                 
                  ...Huuur skönt?!
                 
                 
                 
                  Ny dag, nya möjligheter...Eller risker?!
                 
                 
                  ...Vackert...
                 
Men jag har på riktigt aldrig någonsin sett så många som ramlar, kraschade in i andra (det hände heela tiden, man var aldrig någonsin säker -inte ens i liftkön!), med så lite kontroll, aldrig så många nybörjare i samma backe samtidigt. Jag var inte så rädd för min egen skull, men livrädd för alla andras! Shittans! Men så... Det är tydligen the way it is när the southerners go skiing. Haha! De är inte ens vana att gå på snö, så hur ska det kunna gå bättre på skidor?! Egentligen. Lite roligt också på sätt och vis.. Men medan vissa insåg sina begränsningar så gällde full gas until crash för andra. 

Vid ett tillfälle stod jag i backen och väntade in Mollsan när det passerade en snubbe på skidor i 300 knyck med armarna utsträckta och lät typ "Aaaaaaaaaaahhhh"... Vad ska man ta sig till? Bara att hålla sig undan bäst man kan!

Vid ett annat tillfälle stod vi i liftkön och en kille snett framför oss höll låda så vi stod och diskuterade vart det kunde ha slagit slint... Han hade inte brädan på sig, vilket inte var så konstigt för man fick stå läänge i kön, men så när han skulle till att knäppa fast sig barkade det verkligen ur för honom. Han kom inte upp, han fortsatte att gapa om än det ena och än det andra. Då någonstans upptäckte vi att han hade en plågad kompis med sig också som så snabbt han fick ögonkontakt med någon gestikulerade att han druckit lite för mycket... Och då, när vi alla runt omkring blev på det klara med att det var det det handlade om kunde vi inte hålla oss längre. Alla gjorde sig bästa för att inte skratta högt, men så fort det blivit deras tur att hoppa på liften kunde ingen hålla sig längre... Vi skrattade så vi grinade. De som stod bakom oss hade dessutom diskret lyckats filma allting! Skulle ge mycket för den filmen! 
Trots att det var sittlift så satt man bara i par, så när det äntligen blev vår tur så skrattade vi fortfarande halva vägen upp vid ett mellanstopp där man kunde välja att hoppa av om man ville. Liftvakten frågade vad vi hade så roligt åt och vi förklarade snabbt att det var den wasteda killen en bit framför oss -"Oh, it must be that guy that made a comment about my jeans. I'm not even wearing jeans!". It sure was, så fick vi skratta lite till. Roligt roligt. Förutom om man tänker på att han knappt kunde stå rakt men faktiskt skulle ta sig nerför backen på en bräda bland alla oss andra...

Hursom helst en riktig toppenhelg! Varje gång jag åker så tycker jag det är tokroligt och jag tänker alltid "varför gör jag inte det här oftare?", ändå blir det inte av. Varför?
                    

Kan ju också passa på att berätta lite om söndagen, som var den sista dagen innan vi vart insnöade. Då ni vet när det var museumsdags. Vi var ju bara halvtaggade, men fick kapitulera för det var tokintressant och timmarna flög iväg. Plötsligt var det 20 minuter till stängning och vi hade inte ens hunnit in på OS-avdelningen, vi hade ju mycket kvar!

Hur som helst så fick vi bl.a bekanta oss med Abraham Lincoln och The American Civil War. Okunskap förändrades till frågetecken som när vi ändå lämnade byggnaden en massa timmar senare, för det mesta faktiskt hade hunnit rätas ut till utropstecken under vår rundvandring... Typ vilka The Union var? The Rebels? The turning point? Varför Atlanta brann ner i mitten på 1800-talet? Varför de krigade överhuvudtaget -vilken orsaken var? Och såklart, hur det gick till slut... Så nedrans vad mycket klokare vi blev under ett par timmar där... Det har hänt otroligt mycket här under de senaste 160 åren, helt klart. Intressant. Och otäckt. Och ings byggnader från det gamla Atlanta finns kvar idag. Allt brändes ner. Utställningen kallades "War in our backyards" vilket var passande för man vet som sagt inte vad som hände vart, men det har varit blodiga tider... 
                  
                  
                  
                  
                  
                  
                  
                  
                                        
                               
Dessutom har golf en hel del historia här i Atlanta, och det hade också en egen avdelning på museét, Det fanns tydligen en föregångare inom golfen som hette Bobby Jones, och han har visst bidragit med en hel del... Och där hemma har de klagats på att jag har gamla klubbor, men de här är ändå modellen värre! 
                  
                  
                  
                  

Och så OS-avdelningen som vi mer eller mindre sprang igenom. Men året när Atlanta stod värd för arrangemanget var 1996... Och då vann Ludmila Engquist guld på 100m häck, minns ni? Passade ändå på att känna hennes känsla...
                   
                   
                   

Den har ju inte kommit till Sverige än, men när den gör det -Gå och se den om du vill se en söt film!  

Barnen älskar såklart att slippa skolan. Och de gör de imorgon med. Men helt ärligt börjar det bli bra frustrerande att inte komma någonstans... Vi klättrar alla på väggarna från och till, man behöver helt enkelt komma ut lite!

Och jag som hade kommit igång och träna så bra, hittat det optimala passet... Nu blev det en ofrivillig paus. Och det är såå tråkigt.

Men vi gör det bästa vi kan och njuter av vinter.

Det går inte att förstå hur paralyserat samhället faktiskt blir. Allt stänger. Till och med sjukhusen... Det är helt otroligt, men logiskt. Det går inte att ta sig någonstans. 
Det sjuka är att folk inte alltid inser sina begränsningar... Idag var vi ute på en promenad och vår väg går typ nerförsbacke-svacka-uppförsbacke på ett ställe. Som ett U eller kanske V, ni fattar... Står man i svackan är det uppförsbacke åt båda hållen helt enkelt. 5(!) bilar stod det längst ner som inte tog sig upp åt något håll. Vissa hade visst stått där från igår och så kom förarna dit idag för att prova om det möjligtvis gick att komma upp idag då... Men inte. De står där fortfarande... Vi överväger inte ens att testa köra på ett par dagar utan är glada att vi har kylskåpet fullproppat... 

Hittade några bilder från igår (och lite idag) på en av våra tidningars hemsidor...

                                    
                                          Man tager vad man haver...
                                    
                                          Stopp i trafiken sedan igår morse...
                                    
                                          Bara att gilla läget...
                                     
                                          I285 är en av de större motorvägarna. Helt stängd..
                                    
                             Övergivna bilar. Folk som inser att de inte kommer komma fram...
                                    
                                          Här med. I85. Största motorvägen...
 
Skolorna stängda imorgon med och vi undrar seriöst om det blir någon undervisning på hela veckan... Kanske ev fredag... Apropå ingenting, visste ni förresten att höra börjar almanackans vecka med söndag! Hur knäppt är inte det? Att veckan börjar med söndag makes no sense at all, visst?

Som sagt så blev det en tokmys dag idag när snön kom och hela världen fick lov att bomma igen. Vi har hunnit med yoga (jooo ni, jag var med och gjorde mitt bästa... Det stretchade fiiint precis överallt! Men jag ska testa igen det var skönt och avslappnande på något vis också), hemmaspa, spelat monopol, bakat kladdis och såklart varit ute och lekt i snön! Inga bilar i farten och de på gatan som trodde att de skulle komma någonstans åkte inte många meter innan de gav upp. 

Det var lustigt vad fort det blev vinter. Det tog nog en timme igår kväll för världen att ändra skepnad... Jag och Sandra kom hem till mig efter våra strapatser vid 20-tiden, och då fanns inte en tillstymmelse till snö i luften. Vi avfärdade alla varningar som överdrivna... Vi kollade på Pretty Woman (är inte det en av de mysigaste filmerna ändå, en sån man kan se huur många gånger som helst!) och när den tog slut slog jag av ren nyfikenhet på en väderkanal... Där visades bilder från runt omkring Atlanta -ett Atlanta i vinterskrud! Gosh, hade vi inte varit där ett par timmar innan eller?! Där var minsann ingen snö! Så kikade vi ut genom fönstret och där var vitt överallt. Och som jag skrev igår, det bokstavligen vräkte ner! Sandra var ute i sin bil på två röda, och meddelade när hon väl kommit hem att det redan blivit rejält halt på sina ställen och att hon fått köra i typ 30 hela vägen. Det måste ha fortsatt snöa hela natten och i morse vaknade jag av att det smattrade mot fönstret. Då regnade det is!

Imorgon är skolorna lika stängda som idag, få se vad vi då ska komma upp med... De gör så här att eleverna får vara hemma de dagar som man inte ska äventyra säkerheten för att ta sig någonstans. Men för att eleverna inte ska missa något i förlängningen, så lägger man bara till de missade dagarna just innan sommarlovet istället.

                                      
                                       Vissa ville helst vara ute och springa hela dagen!
                                      
           Sommardäck och det här väglaget är ingen bra kombination om man är rädd om livet.
                                         
                                       Mysigt ändå tycker jag...

---

Åååh ja... Ingen lär bli förvånad.. Förutom jag själv då. Men tror ni min telefon fungerade imorse?? Nix. Inget larm som ringde, stendöd och okontaktbar. Och nej -den är inte urladdad, för den var inte tom igår kväll och den har suttit i laddaren hela natten. Lösning på problemet någon? Jag kan snart inte räkna telefonerna jag lagt bakom mig sen jag kom hit i augusti, och då ska gudarna veta att jag klarat mig på tre telefoner de senaste 10 åren innan... Vad händer? I guess I've been cursed.

Det är ungefär 95% eller nej, 99% klart. Sandra har fått en matchning med en ny familj som bor cirkus en timme utanför NY (åt något håll)... Så hon åker dit nu i slutet av januari. Det är inget att göra, mer än att längta massor efter henne, ta vara på tiden som är kvar tills hon åker, önska henne lycka till och sedan göra det bästa av den nya situation som uppstår. Men lite pissigt känns det ju... Eller rätt mycket. Och det var alltså om det här lilla dramat som mitt tidigare panikartade inlägg handlade om -ni vet där jag bad om att Mr Allsmäktig skulle ta och tänka om, ge en förklaring... Det gjorde han ju inte och har därmed återigen lyst med sin frånvaro och satt sin sista potatis.

Som sagt, det är bara att ta vara på tiden som är. Idag är planen museum med connection till Atlantas historia. Det är något vi pratat om att göra länge, men känslan av "Yes, det blir toppenkul" har aldrig riktigt infunnit sig. Inte heller idag, men vi har inte längre tid att ta hänsyn till sinnesstämningar. Vi trodde ju vi hade ett halvår till på oss -det har vi inte, nu är det bara att ta tag i det.

---

Dessutom väntas winter storm till kvällen och morgondagen, det pratas om 3-6 inches snö, stängda skolor och att hålla sig ifrån vägarna de närmsta dagarna. Just nu är det strålande solsken så det känns långt borta, men å andra sidan har det gått fort i svängarna tidigare, så vi får väl se vad som dyker upp...

Och Elin är tillbaka i Atlanta. Elin har ni nog inte fått bekanta er med än, men det är en toktrevlig Linköpingstjej som bor hos en familj Downtown... Hon fick åka hem en vända för hon blev sjuk, men är nu bättre så Welcome Back to sweet ATL tjejen!!   

Har funderat hur året sett ut egentligen... Först tänkte jag att det inte började så bra där i januari... Men så när jag började babbla om det så visade det sig att det ju var året innan. Ojoj, tiden springer! Hah...
Såå, hur blev då 2010? 

"Inte riktigt som planerat, vilken för den skullen inte betyder sämre. Men plötsligt satt jag i skolbänken igen. Jag var student igen. Och som den kunskapstörstande best jag är så var det superkul. Insåg snabbt att jag nog skulle kunna plugga hela livet! ...Om jag hade råd... ;)

Vi fick lägenheten i slutet på februari... Såå fin! Men när Tobias var här i Atlanta och hälsade på så nämnde han att det kanske är dags att sätta upp något på väggarna när jag kommer hem till sommaren. Sant! Det kanske är dags att flytta in också -på riktigt!

I maj planerades en resa till Turkiet som officiellt mål för vissa, Egypten som officiellt mål för andra. Vi hamnade som det var tänkt i Turkiet och överraskade därmed älskade mami på hennes 50-årsdag. Oj så roligt! Solarfsarna, och hela familjen var samlad (vilket är underbart, men tyvärr inte händer så ofta längre av den enda anledningen att vi befinner oss för långt ifrån varandra).. Den enda som saknades var sötmajset, hon får följa nästa gång! Men sol, bad, golf och älskade människor runt omkring gör att man inte saknar något! 
                    
                    

I maj invigdes också den nya Clas-butiken. Jopp, och nedrans så vi slet! =) Vissa mer nöjda med arbetsuppgifterna -andra mindre ;) Undra här vem jag syftar på? Inte mig själv allafall! 
Och när jag ändå är inne på jobb så.. På den fronten fick jag den bästa möjligt sommaren ändå. Hade de tokroligaste uppgifterna och kollegorna och jag älskade att gå dit varje dag. Att jag dessutom fick det bästa arbetstiderna någonsin var bara en bonus! Och så för jag inte glömma luncherna som spenderades med de "som tagit klivet upp", supermys jämt!

Jonas kom plötsligt en dag och berättade att han blivit fotbollsspelare! Han som inte seriöst spelat fotboll på flera år hade spelat till sig ett kontrakt och flytten gick därför till Småland... Majsan kom efter och nu är de sambosar i en lägenhet som jag ska inkräkta när jag kommer hem -det är inget hot, det är ett löfte ;) och jag ska hoppa både på er och er säng! De verkar dessutom trivas så bra så de blir kvar där ett tag... (Inte som vissa andra som bara har utomlands eller Västannor som enda ordentliga trivselalternativ!) 

En dag i juni på jobbet förändrades planerna för det närmaste året drastiskt då jag plötsligt fick erbjudande om att åka hit till Atlanta. Tänk att jag faktiskt tackade nej! Tur att jag fick ångra mig! Törs nästan säga att det här är bland det bästa jag gjort!

I juni infaller också alltid en av de roligare dagarna på året, studentbalen! Och även om jag inte bidrog med så mycket det här året blev det ändå ett par stycken!
                   
                   

Jag undrar ändå när jag tänker tillbaka på sommaren om jag gjorde så mycket annat än jobbade, spelade golf (vi fick ju till och med den envisaste av alla kråkor med oss ut på golfbanan till slut) och fotboll? Badade gjorde jag förstås en hel del... Bästa sommaren på många vis. Vi skulle fira midsommar i Västannor och hoppsan(!)vi flyttade inte tillbaka till lägenheten förrän ja... Jag har visst inte gjort det än! 

En ny rolig fotbollssäsong har också ägt rum... Jag vet inte vad som hände, men jag började plötsligt göra mål...  Snubblade in boll efter boll.. Något jag inte gjort sedan jag var 14 år (fast då var det med flit). Det blev dessvärre inte så många matcher på grund av att jag dels jobbade de flesta helger helger och sen inte hann med någon höstsäsong... Men whatever, The Green Machine is totally the shit!! Finns inget annat lag helt enkelt. You rock girls!   

I augusti blev det så avfärd mot något nytt. Något som jag inte visste någonting om, hade bara ett namn och en adress i princip. Atlanta. Det var en chansning som gick hem... Jag tror nästan jag stortrivdes från första dagen! Förutom med sängen då.. Det tog mig nog ett par månader att acceptera den som "min", men nu när jag vaknar på morgnarna vill jag aldrig gå upp för den är så skön! Jag hann med en liten avskedfest innan jag åkte, de flesta kom, och en del saknades. Men det var tokskoj och gud så glad jag var! Kanske får ha ett litet födelsedagskalas när jag kommer hem också?
                   
                   
                   

När det hunnit bli september gjorde Sandra plötsligt entre i mitt liv, och hon har hängt sig kvar sedan dess =) Tur för mig! Gud så galet mycket fel vi åkt, vad mycket som blivit tokigt och hur vi skrattat. Vi har utforskat Atl tillsammans och på sätt och vis känns det som om vi känt varandra hela livet. Lillfisen! I lööve ya I lööve ya! 
                                 

Jag har också fått uppleva NY... Tre gånger under hösten till och med! Helt fantastisk stad som jag inte besökt för sista gången om jag får välja! Och inte bara det, jag har fått se och uppleva såå mycket den här hösten som jag kommer ha med mig hela livet. Det mesta vet ni ju redan om ifall ni hängt med lite här på klotterplanket!  
                   
                   
                   
                    
                    
                    
                    
                    
                    
                    
                    
                    
Tobisen kom och hjälpte till att avsluta året på bästa sätt. Vi försökte ta igen det vi missat de senaste 4 månaderna och lyckades rätt bra trots lite (mycket) strul... Men lite är bättre än inget, och det var mys! Puss på dig <3<3!

Over all, så har det varit ett jäkla bra år.. Och jag måste nog säga att det mesta gått min väg. Har det varit mitt år? Eller kommer det nu? Hur som helst bor det en behaglig känsla av välbefinnande och harmoni (med viss små undantag) i mig, och den hoppas jag -med största ödmjukhet- verkligen att jag får behålla det här året som kommer också... Jag har lärt mig massor, men framför allt vad det är viktigt att man gör vad man själv vill. Det mår man bäst av. I förlängningen är det Ditt ansvar att se till att livet blev vad Du ville, livet är Ditt."

Nu har Rysslands j20 just vunnit VM-guld. Lycka för dem!


Gott nytt igen och godnatt folks!   

De flesta oroar sig för vad de äter mellan jul och nyår.
De flesta borde oroa sig för vad de äter mellan nyår och jul.
En del borde oroa sig för vad de äter mellan nyår och nyår.

Men det här året ska jag inte oroa mig längre. Jag ska se till att jag inte behöver det. Jag har latat mig länge nog! Så här kan det inte fortsätta, nu blir det nya bananas! Det är väl de små förändringarna som gör Det, visst?!

Nytt år, nya möjligheter. Beachen 2011? Trappan istället för hissen? Cykel istället för bil? Inget godis? Nej. Jag känner ärligt talat att det redan spruckit. Men jag ska ändå ha i åtanke vad jag stoppar i mig... Och framför allt, så ska jag ta upp konditionsträningen igen. Det kan ju kanske bli aktuellt med fotboll när jag kommer hem, och då är det inte boll jag ska vara på planen... Hoppas jag. Så därför...

Vet inte om det där var ett löfte, men nära på...
HAPPY NEW YEAR!! ;)
                            

Igår tyckte jag att jag skymtade doften av vår.. Men jag slog snabbt bort den eftersom det antagligen är mer troligt att det var en önskan än en faktisk realitet...
...Meeen, idag på min långprommis så är jag ändå beredd att påstå att det faktiskt luktade vår! Jag hade 3/4 byxor och ingen jacka, det var strålande solsken och såå varmt! Jag gick och letade gröna livstecken i gräset som bevis på att jag inte blivit galen. Och jodå, det börjar dyka upp lite grönt i gräset igen, och jag såg till och med några maskrosor! Dessutom kom det en vind som skvallrade om nyhuggen/sågad/klyven ved -är inte det vår då? Jag bara njöt och tänkte på vad bra jag har det.. Och hur kallt det är hemma hos er... Men jag vågar ändå inte tro att våren kommit för att stanna, det svänger verkligen fort här! 

Nu var det ett tag sen det dök upp något här så jag antar att det är dags!

Jag är tillbaka i Atlanta igen efter några intensiva men härliga dagar i New York.. Om det undgått någon så kan jag berätta att där var snöigt! Flygplatserna hade dock öppnat igen, så vi hade inga problem med att ta oss dit. Ska man ändå anmärka på något så kan det väl vara att det var så blåsigt så endast en landningsbana var i bruk, och det blev en liten skumpig nerfärd, men annars så! Vi var inte ensamma på LaGardia Airport, inte heller de enda vilsna, men till sist satt vi ändå på en buss på väg mot Grand Central. 
                   

Väl där skulle det finnas en gratisbuss som skulle ta oss till Penn Station för vidare transport mot hotellet som låg i Secacaus. Naturligtvis var gratisbussen inställd, och det var bara att traska med våra resväskor mellan plogvallar och slaskiga övergångsställen... Sex timmar efter landningen checkade vi in. Trötta, men med humöret på topp.

Vi vaknade upp på onsdagen och tog oss in till Manhattan som skulle utforskas by foot. Vi hade insett från dagen innan att vi skulle behöva en karta, och det var det första vi införskaffade oss. Målet för dagen skulle vara Chinatown och ner mot Brooklyn Bridge. Det blev det ju inte eftersom vi en stund senare insåg att vi trots att vi inspekterat kartan noga, gått åt fel håll! Det fick bli Central Park och lite shopping på 5th Ave instället. Och kanske var det lika bra, för kvällen skulle bjuda på derby mellan Devils och Rangers, så vi hade inte all tid i världen. Vi skulle ju ta oss dit också! 
                   
                   
                   
                   

Eftersom vi på torsdagen visste åt vilket håll vi skulle gå, så ägnades den dagen åt allt vi egentligen hade tänkt för onsdagen. Och det passade bra, för vi hade hela dagen på oss att bara strosa. Så vi passerade Union Square och följde Broadway, vek av och undersökte Chinatown... Tog lite lunch där, och promenerade vidare mot Brooklyn Bridge... Bland alla andra tokiga turister så spatserade vi över och tillbaka, ivriga med kameran för att hela tiden upptäcka att ju längre vi gick, desto bättre utsikt =) Det var rätt kallt och det drog isande vindar så vi frös lite faktisskt, men såååå.... hände det! 
Det hör inte till vanligheterna att Tobias går på min vänstra sida, men han kan tacka sin lyckliga stjärna för att han gjorde det just precis då. Vi hade kommit ner på lägre höjd och gick sida vid sida med bilvägen nästan när bilen som just passerade mig körde rätt över ett vattenhål! Det kom en dusch som närmelsevis kan liknas vid att någon slängde ett stort lass vatten över mig! Jag var blöt från topp till tå, och vägarna saltas inte här i Atlanta, men där uppe gör de det. Jag har smakat! Usch och fy så äckligt! Men vi skrattade så vi grinade, vad skulle vi annars göra? Och plötsligt frös vi inte längre, jag antar att jag blev så chockad så blodet satt fart! Vi -och de som såg hela händelseförloppet- hade nog roligast på hela Brooklyn Bridge just precis då, det måste ha sett så sjukt roligt ut... 
Det blev en paus på FIKA, och sedan ner mot Battery Park där vi kunde se Frihetsgudinnan på lite avstånd. Det blev ingen båttur den här gången, men det var väl förhoppningsvis inte sista gången vi var i NY. Därifrån började vi promenaden tillbaka och passerade Ground Zero, där det byggdes för fullt. När vi inte orkade gå längre tog vi subwayen tillbaka och det stod inte på förrän hela dagen gått och vi kunde konstatera att vi haft en toppendag.
                   
                   
                   
                    
                
Nyårsafton! 
Hockey igen, den här gången var faktiskt Thrashers på besök i Prudential Center, och vi fick ju verkligen lov att hoppas på revansch efter bottennappet senast i Atlanta. Men först tillbringade vi ett par timmar med att besöka ett fullständigt värdelöst outlet mall -vi var där ett par timmar för länge och har redan förträngt det. Hockeyn däremot blev en trevlig tillställning! Direkt efter matchen avfyrades ett skapligt fyrverkeri utanför till tonerna av ja... Fireworks. Sedan tog vi tåget in mot City för att välkomna 2011. Vi hade bokat bord på en restaurang och avnjöt en av de trevligaste, och längsta middagen någonsin. Men så gott det var! 
Och så var det plötsligt januari, och vi knatade genom supercrowded streets innan vi kom på att vi skulle ta en taxi. Att åka taxi i New York City är en upplevelse i sig, som inte går att beskriva riktigt. Jag var typ rädd hela tiden! Haha! 
                   
                   
                   
                   
                    

Sen var det bara hemresan kvar på lördagen... Och för min del blev det lite försening på allting, men det var inte hela världen. Jag har inte hunnit med att prata med Tobi än, men det verkade som om han haft en betydligt enklare och bekvämare hemresa än hitresa alla fall -tur det!