Skönt att min mage fungerar idag. Tänk om den kunde göra det lite oftare!

Vi är inte bästisar jämt, min mage och jag. Jag önskar jag visste vad jag skulle göra för att den skulle fungera lite bättre... Eller kanske den är bra egentligen -jag vet hur det är när den är helt ur funktion! Det finns antagligen lika många normala tillstånd som det finns magar i världen, min blev kanske just så här. Och jag är glad att det är så mycket bättre! Allt är så mycket bättre. Allt :)



Undrar varför det är så tabu att prata om icke fungerande magar... Är det fult? Passar inte i bilden av våra perfekta "jag"? Är det för att den ofta skvallrar om hur vi egentligen mår? Kanske skulle vi generellt (över lag, inte bara när det gäller kroppsfunktioner) behöva rucka lite på fasaderna ibland, släppa idealen, slänga stoltheten i närmaste soptunna och inse att vi bara är människor -även de där ofelbara liven vid de andra borden; alla har vi damm i hörnen ibland, misstagit oss på storlek när vi ska prova kläder, glömt gylfen, ifrågasatt våra egna förbaskade ansikten framför badrumsspegeln, halkat eller till och med ramlat när någon såg, inte kunnat hålla tillbaka gråten för ingenting, köpt färdiga köttbullar, sagt saker vi ångrar, gjort saker vi ångrar, vi är alla bara människor. Och vi alla går på toa.

Vi har alla vårt. Men vi är alla lika fantastiska för det. Kom ihåg det! Ha en bra dag underbara du!

 

 

Det har gått ett år. Nästan precis, på timmen till och med. Helvetesdagen. Jag minns det så väl, det hade lika gärna kunnat vara igår. Sverige mötte Tyskland. Ja, igår, men också då -för ett år sedan. 4-4. Den där ofattbara vändningen, ni minns den säkert också. På väg till sjukhuset skojade vi genom tårarna; Morfar ville väl inte se Zlatan (har Sverige bara en spelare?!!), så det var väl därför han somnade precis innan. Så var det inte. Han ville inte somna precis då.

 

Jag jobbade kväll. Det var pappa som ringde och jag vet att jag skrek rakt ut. Det var sån ofattbar smärta. Det var sån sorg. Det var förtvivlan. Det var ilska. Och det var enorm ångest. Det var det den dagen. Och det är fortfarande samma känslor som bor i mig idag. När jag verkligen tänker på det så bubblar det upp med våldsam kraft. Bara för att det inte var rättvist. Men mest saknar jag honom så det gör ont. Eller längtar, för jag tror (och hoppas) att jag får träffa honom igen en dag.

 

Jag saknar honom i köksfönstret där hemma. Jag saknar alla hans berättelser och minnen, det var fotboll och hockey och skidor. Jag saknar hans röst. Hans illa dolda sarkasm. Hans skratt. Hans doft. Hans hud. Den var skrynklig, han brukade nypa i den för att visa mig. Jag saknar att kamma i hans hår -"men när var det egentligen du klippte mig senast?"...och..." jag brukar inte ha någon bena". "Nej du morfar, sååå längesen var det inte!" och "jag vet att du inte vill ha någon bena - det är bara nu när jag klipper!". Jag saknar att vara liten och sitta i hans knä. Och hans "tuuuut" när han skulle skjutsa mig och Jonas till skolan - oj vad vi tyckte han körde sakta! Jag saknar hur han somnade sittandes i soffan när han barnvaktade oss. Jag saknar honom för allt det här och av miljoners och åter miiljoners andra anledningar; för hur han brydde sig och alltid alltid ställde upp. För hur han älskade oss alla.

 

När vi kom till sjukhuset, när vi kom in i rummet där han låg, så var han inte där. Självklart inte. Och jag undrade vad jag gjorde där. Jag vet vart han var, vi hade åkt åt heeelt fel håll! Han var hemma i köket i Västannor. Tryggaste stället i världen. Känslan när jag klev in där gick inte att ta miste på. Den var varm. Het. Omfamnade. Nästan tryckande. Och den var välkomnande. Kärleksfull. Lugnande. Trygg. Den var "ja Johanna -jag är här. Jag kommer alltid att vara här. Och var du än är." Jag vet att det är sant.

 

Jag vet hur orolig han var för mig. När jag reste. När jag stressade runt. När.. Jag glömmer aldrig. Jag vet att han visste. Jag inte sa ett ord, hur han än bad mig - i ren desperation, jag ville inte att han skulle vara orolig. Däri ligger en del av min ångest. Men det är över nu Morfar!

 

Se hur han styrt upp allting för mig. Jag vet att det är han som håller i trådarna nu. Han är stolt, vart han än är. Han är med mig. Det vet jag. Tack Morfar. För allt du var. För allt du gav. Och allt som du fortfarande ger.

 

När man vet att man ska upp tidigt och inte får försova sig kan det ju ibland bli så att man knappt sover alls. Jag hade en sån natt i natt, och med tanke på de sparsamna antalet sovtimmar från de två föregående nätterna, så var det en levande död som ålade sig ur sängen med huvudet före imorse. Hur jag lyckades få på mig kläderna i rätt ordning och ta mig till bussen har jag ingen aning om. Ögonen sved som om jag gnuggat dem med liniment och jag fick använda mitt allra envisaste jag för att ens kunna hålla dem öppna. Att benen bar är jag också gubben på molnet evigt tacksam för -jag var en zoombie från outer Space.

Jag hade en timme mellan flygets ankomsttid till Sthlm och tågets avgångstid. Jag vet att det är nätt och jag behövde alltså inga förseningar och inget annat strul heller för den delen.

Jag kunde inte vänta på att boardingen skulle börja, och när den väl gjorde det gjorde jag något som jag aldrig gör annars -jag trängde mig fram för att komma på bland de första. Och som tur var så dröjde det inte heller lång stund innan det gamla paret som tydligen skulle sitta innanför mig också var på plats. Tack. Äntligen. Jag slappnade av och slöt ögonen i väntan på att övriga planet skulle fyllas så vi kunde ge oss av. Är det inte fascinerande hur svårt det kan vara att lägga sitt bagage i en hylla och sätta sig på sin plats?!

Så öppnade jag ögonen. Tittade mig omkring och HELVETE också!!! Det fick ju INTE bli någon försening, vad tusan väntade vi på? Vad var det nu som hade hänt? Hur mycket var egentligen klockan? Var det kört redan, eller skulle jag kanske kanske fortfarande lyckas hinna med -om vi fick lyfta -vill säga- NU. Pronto!!!!

Så svepte jag blicken runt kabinen och förbi ett fönster. Fick lov att titta igen. Fokuserade blicken ordentligt och jooodå, där var moln. MOLN. Huur??? Hur gick det till? Hade vi redan lyft? Det hade vi visst. Och flygit i ett par timmar också. Och vi landade före beräknad tid -vilket visserligen inte gav mig någon större frist eftersom min mobil naturligtvis inte mottagit tågbiljetten och min väska inte hade bråttom att möta upp med mig. Men nu sitter jag här på tåget i lugn och ro och tycker att borta är bra men hemma är bäst. Igen.