Sommarens stora hemvändarhelg är över för den här gången. Ingen midsommar utan regn -och inget undantag det här året heller. Det är väl lustigt? Och för att göra allting extra pillimariskt så blir det en fantastiskt fin och solig söndag -bara för att dagarna inte längre heter någonting med midsommar. Hade idag kallats annandag-midsommar så hade det garanterat regnat.

Jag har väl en förmåga att springa på creepy människor ändå. Jag trodde inte de fanns här hemma -eller har jag lyckats förtränga? Oavsett vad så vet jag nu att de existerar även på den här sidan Atlanten... Igår på Skutan (ett av våra få uteställen här i Stor-metropolen) var det en man som var helt övertygad om att jag var "tv-kändis"... Eh? Tv-kändis? Jag? Men han gav sig inte, han var helt säker och undrade vilken kanal jag jobbade för. Det undrade jag också... Såå när han väl gett sig av dröjde det inte många minuter innan han kom tillbaka; "TV4!! Är det inte TV4?" Men hallå! NEJ! Så började han sträcka fram armarna och famlade framför sig som om han skulle känna på mig på något konstigt, udda -läs också äckligt- sätt, ungefär som man sträcker fram händerna mot ett spöke för ni vet. Som tur var hade jag ett gäng härliga vänner omkring mig som till slut bildade en mur runt mig och när mannen ifråga ändå inte gav sig kläckte en av dem till slut; "Men jaaaa, hon är på riktigt, hon finns på riktigt, MEN HON FINNS INTE FÖR DIG! Så gå nu." Det finns måndagsexemplar av allt -även människor uppenbarligen!

Självaste midsommarafton firades med härliga vänner på en galet fint organiserad grillfest -eller ska jag säga stekarfest? =) Tack tack tack, det var tokskoj!! Jag hade ju såklart kameran med mig men använde den dessvärre inte. Så jag har inte många bilder att leverera... kanske någon kan dyka upp från någon annans kamera...     

Någon med på tok för mycket på tapeten. Med massor av underbar vänner och människor runt omkring sig. Som ville vara med överallt och vara alla tillags. Som älskade sitt jobb och allting annat runt omkring också. Alltid fem minuter för sen, med andan i halsen men ett leende på läpparna. Någon som rusade runt för att inte missa något, men missade ändå. Som hade stenkoll på allt men när det kom till detaljer - var virrig som få; "meeeen vart la jag bilnyckeln nuu då? eller "vred jag aldrig på torkskåpet? men jag hängde ju in tvätten...". Någon med ett galet perfekt liv. Och massor av drömmar.

Någon, som fick chansen att leva sin dröm för en begränsad tid. Som gjorde det, och gjorde det fullt ut i nästan ett år.  

Och någon kom hem. Tänkte att det (nästan) bara var att hoppa tillbaka in i det galet perfekta livet som lämnades en massa månader tidigare. Och det blev tvärstopp. Det fanns inte längre. Eller fanns inte någon? Jo. Men någon är inte längre samma någon. Vem är någon i den här situationen? I den här miljön? Där? Hemma? Inte samma, inte heller någon annan. Det här hänt mycket. Så mycket mer än vad som någonsin kunnat förutspås. Och anpassningen är tuff, men bitarna faller på plats. Det är ok.

Det är ok. 

Sova. Idag vill jag sova, och sedan vakna upp. Och det var visst bara en dröm...

Kärlek och kvalitetstid med älskade Eddie kl 6:40... 

                           
                           
                           
                           
                           
                           
                           
                           
                           

Det är söndag.
Jag kom hem till Sverige igen i fredags. Flygresan gick bra, inga förseningar, inget krångel. Roligt att träffa alla -såklart <3. Men det är ganska omtumlande, kanske ännu mer än det skulle ha varit för att det blev oerhört lite sömn från och med natten till onsdag. Det är egentligen inte förrän natten till idag som jag sovit ett skäligt antal timmar -och då vaknade jag ändå vid 4, 5, 6 och gick till slut upp vid 8. Jag är galet jetlaggad. Mellan Hawaii och Sverige skiljer det hela 12 timmar, så det är klart att det blir fel. Tokfel. Men å andra sidan, jag har ingen panik, inget jag måste komma in i just nu direkt heller... Så jag antar att det funkar.

Det var lite roligt när vi satt och pratade i bilen hem från Arlanda och mamma säger...
"...ja tänk vad du varit med om mycket... Det största som hänt här hemma är väl att vi sett en igelkotte i byn och att grannarna röjt ur dalen..."

Perspektiv.

Och det har hänt mycket. Hela Leksand har krympt sedan jag var här sist. Det var inte stort innan, så nu vet jag inte...

Min söta här hemma hade också en överraskning när vi närmade oss Leksand. De fick mig att tro att vi bara skulle svänga förbi moster för en efterlängtad kraaam, men i själva verket hade de samlat mormor, morfar, Anders & Malin, och till och med Jonas var hemma från Småland och ställt till med grillning och middag =) Och det blev en härlig kväll med värme och solsken på altanen. I Atlanta brukade vi nästan alltid sitta på altanen och äta middag och säga  "Hur många såna här kvällar får man under en sommar i Leksand?". Den fredagkvällen var dock en sådan.  

                          
                          
                          
                   

Hawaii dag VI

Dagarna rusar iväg för oss, och det är bara att konstatera att vi kommer ha grejer kvar att göra till nästa gång vi kommer hit. För det är så det känns... Tillbaka tillbaka tillbaka =)

Kanske börjar vi komma in något i tidszonen, även om vi är himlans trötta på kvällarna. Måndagens strapatser började med pick up kl 6.05, vilket gjorde att vi fick lov att ställa klockan. De tidigare dagarna har vi vaknat ändå, men det känns liksom att hmm, ja, kroppen anpassar sig sakta men säkert. Vi skulle åka på snorkling och delfinjakt. Ah, det blev fel -vi skulle inte jaga delfinerna, vi skulle titta, och kanske simma lite med =) En halvdag på havet helt enkelt. Turen utgick från hamnen i Ko Oolina, en resort som låg i det sydvästra hörnet av ön. Väldigt glassigt måste jag nog säga. Vi åkte ut med en katamaran och bara njööööt. Elin som är ett vattendjur låg i så länge man fick, medans jag min fryslort ja, kasta in handduken efter en stund som ändå var längre än jag trott själv! Snorklingen var sådär (har man gjort både Röda Havet och Stora Barriärrevet så blir man lite kräsen ;)), men -det känns som om jag skrivit det massor med gånger redan- vattnet är så otroligt. Här var det sån blå färg på det! Och så såg vi massor med delfiner som hoppade, snurrade och gjorde magplask! Och de var så nära, och de är så fina! Tyvärr höll de sig på behörigt (100 meters kanske?) avstånd när vi var i och simmade... Men det var väl kanske inte så konstigt... Det var allafall supermys med en stund på havet. 
                
                             
                             
                             
                               
                             
                             
                             
                             
                             
                             

Och ja! Kanske känner ni till Pirates of The Caribbean? Piratskeppet som användes i den tredje(?) filmen låg förtöjt precis där vi klev på båten, så vi fick en ordentlig kik på det också. Snyggt, stort och galet mäktigt! 
 
                             
                             
                             
                             
                             

Eftersom tiden höll på att rinna ifrån oss insåg vi att vi behövde tighta upp schemat lite för att hinna med det vi ville. Därför fick vi ta eftermiddagen och offra den på hike nr 2. Det kanske inte var optimalt att göra den i gassande eftermiddagssol, men vi hade just inget val! Vi fick lov att hinna med den då vi kände att Diamond Head var något som man helt enkelt gör/ser när man befinner sig på Oahu. Bara snöra på sig joggingskorna och börja knata. Så det gjorde vi, och det var varmt, och var brant, och det var svettigt. Diamond Head är en utkiksplats högt uppe på ett berg och man kan lät säga att vi fick lön för mödan när vi väl kom upp...