Män kommuncerar sina problem
för att hitta lösningar på dem
Kvinnor kommunicerar sina problem
för att skapa nära relationer

-enligt John Gray.

 

Sant? Kanske.

Vi har fått en stjärnspelare till vårt lag. Ni vet en sån som alla vill ha. En sån betydelsefull spelare som gör att man måste flytta om i alla positioner för att ge bästa möjliga förutsättningar för stjärnan att lyckas. För att laget ska fungera optimalt och bli framgångsrikt.

 

Det är en stjärnspelare av sådan rang att vi ger upp våra gamla roller i laget med glädje och utan att ifrågasätta (då förstår ni väl verkligen?!). Så den senaste tiden har lagets fokus varit i att bli bekväma i våra nya uppgifter; få samspelet att fungera så passningarna går dit de ska och löpningarna leder till öppnande ytor och fina lägen.

 

Det är så roligt, helt fantastiskt, att spela i ett vinnande lag. Vårt lag.

Du får ett +, och sekunden därpå kommer livet aldrig mer bli sig likt. Under de följande nio månaderna går din kropp från att vara vad den var just då, innan +:et, till  en alldeles ny bekantsk. Plötsligt mår du hemskt illa, kanske svänger humöret värre än vanligt, kanske är du inte sugen på något - kanske på allt, kanske spyr du, kanske kan du inte röra dig som vanligt. Kanske får du foglossning. Kanske karpateltunnelsyndrom. Kanske mår du bättre än någonsin. Vad som däremot inte är något kanske är att din mage kommer växa. Och begränsa dig en smula. 

 

Jag hade en rätt så behaglig graviditet tror jag. Inte ont någonstans förutom sammandragningar när jag tog i för mycket eller gick för fort. Jag spydde förvisso som en gris under tidiga mornar mellan vecka 12 och 30, men mitt humör planade ut snarare än tilltog och jag mådde för det mesta riktigt bra. Att magen växte var spännande och ett bevis på att bebis mådde bra, men jag kan erkänna att jag hade problem att acceptera att jag blev så stor och klumpig. Jag kände mig gigantisk fast jag i efterhand fått lov att inse att jag nästan bara hade en liten kula. Jag lyckades acceptera och verkligen fatta tycke för denna lilla kulmage nio månader senare, lagom till dagen innan den försvann. Men från just den dagen kände jag mig bekväm, ohindrad och bara älskade den där tjocka lilla magen. Hade kunnat ha den jämt. Men då, sex dagar tidigare än beräknat, försvann den till fördel för något (någon) ännu bättre. Vårt eget underverk.

 

Att föda barn är en helt otrolig upplevelse. Oavsett hur de senaste nio månaderna upplevts så blir de värda all eventuell värk och alla spyor i samma sekund som underverket kommer till världen. Plötsligt har man fått ett barn. Då gäller det att bli förälder också. Det blir man inte lika plötsligt eller automatiskt bara för att bebisen kommer. Mamma och pappa (värd beteckningen alltså) blir man först när man vill det och är redo, när man kan sätta sig själv i andra hand och ge upp sig själv en stund. Det är vad man måste göra. Det är vad som krävs. Det är vad det innebär att bli mamma och pappa.

Det är inte så lätt som det låter, det sker inte alltid per automatik. Det är ok. Det är en omställning man aldrig kan föreställa sig och en process som får ta lite tid, huvudsaken man vill och ger allt. Det är man skyldig sitt lilla liv. Annars ska man inte vara mamma eller pappa. Hör ni det! Annars får man låta bli! 

 

Kärleken till vårat lilla liv, som växt i min lilla kulmage är enorm. Ovärderlig och obeskrivbar. Att vara så betydelsefull för någon är en gåva. En gåva att ta vara på. Att vara mamma och pappa. Han ska få allt han någonsin behöver. Av mig. Av oss. Av alla andra som älskar honom. Vi är många. Det är fantastiskt och vi är bortskämda.

 

har alltid varit mitt motto i livet. Enkelt. Och självklart. Eller? 

Jag har kommit på andra tankar.

 

Någon sa till mig: - Varför gör du så? 

- För att det är något jag själv skulle uppskatta, löd mitt svar. Enkelt. Och självklart. Och från någonstans, djupt inifrån vällde besvikelsen upp och slet och drog och tog likt en tsunamivåg som ovillkorligt sköljer allt som kommer i dess väg.

- Jag är ledsen, men det finns inga garantier här i livet för att du någonsin kommer få samma sak tillbaka. Du kan inte förvänta dig det. Tyvärr. Det måste du komma ihåg, fortsatte någon då med att tala om för mig.

Sanning. Käftsmäll. S.A.N.N.I.N.G. Så sant. Enkelt. Och självklart. Det måste jag komma ihåg.

 

Annars kommer den där besvikelsen dränka mig en dag. Här är det intressanta; vad jag ger eller är eller ger, behöver inte vara något som du uppskattar fast jag kanske tror det. Mest troligt till och med, är det så. Men jag tar för givet, eftersom vi är oss själva närmast, att du uppskattar precis det jag skulle uppskattat. Så jag gör som jag gör och är som jag är. 

 

Därför, har jag kommit på andra tankar, och slutsatsen blir att man vinner mest på (läs; mår bäst av) att tänka på sitt eget bästa och handla därefter men behandla de man har omkring sig med vänlighet och respekt.