Igår var jag och såg på urspårning. Urspårning på rätt hög nivå. Hockey när hockey är som sämst. Började med hockey när hockey är som bäst, jag jag hann tänka att det här blir nog en bra match. Men jag fick ta tillbaka det. Det var en match i U-16 elit-serien. Ore (där lillebror Anders spelar) var på turne och mötte Nor IK. Ore ledde med 3-0 efter...13?..minuter ungefär, förlorade i slutänden med 6-3, men i det här läget blev reslutatet rätt oväsentligt. Istället blev domaren huvudfiguren för kvällen, tyvärr. Han började plocka spelare till utvisningsbåset redan i mitten av första perioden -men bara från ena laget. Naturligtvis kan man leva med det, så kan det vara i sportens värld. Men när Ore helt sonika åker på lagstraff efter lagstraff för att domaren tycker att det blir för mycket protester från tränarna i båset, spårar det hela ur. För tränarna i båset har inte höjt rösterna alls, utan det är en gubbe på läktaren som högljutt protesterat mot domsluten, och domaren tror det är tränarna! De stackars Ore-grabbarna sitter med 5 eller var det 6(?) spelare i utvisningsbåset samtidigt, och har ingen chans att förklara läget eller protestera eftersom domaren för längesen slutat lyssna på dem. Gubben på läktaren sätter sig i andra änden av läktaren när han förstår dilemmat, men det är försent, domaren har redan bestämt sig för att Ore inte ska ha något att hämta i Nor, och fortsätter på sin inkörda bana. Aldrig har väl i och för sig protester fått en domare att ändra sig, men till slut får även den mest toleranta nog. En Ore-spelare åkte på match-penalty efter en (måste erkännas, jag är ändå objektiv) fruktansvärt ful crosschecking bakifrån efter avblåsning, men måttet blev verkligen rågat när en Nor-spelare bara fick en 2:a för en lika ful bentackling, likt den Bellemare gav Cedergren i drabbningen mellan Mora-Leksand här sist. Det var pinsamt, och när den långa pinan till match äntligen äntligen var slut kunde alla andas ut. Och åka hem. Och hoppas på att aldrig få se något likt i en hockeymatch igen.  

Förresten!
Jag ska baka lussekatter. Snart. Jag längtar verkligen tills de är klara -fast jag inte ens börjat än, därför måste jag sätta igång. Men det är bara för -lyssna (läs) här- saffransbröd är bland det bästa jag vet. Nybakat och gärna från Siljan (nu finns det vissa svårigheter med det sistnämnda där då...). Jag har väntat och väntat och frågat på konditorierna här i stan efter saffransbröd, men nix, får minsann hålla mig till advent. Men! Så kom Tobias hem i onsdags från match (Lindlöven borta), jag hade naturligtvis somnat, men minns ändå klart och tydligt att han berättade att han fått adventsfika medskickat från sin farmor. Yes! Lussekatter! Jag var för trött för att gå upp och inta en just precis då, men tänkte att en till frukost eller efter lunchen, skulle sitta himla fint. Den som väntar på nåt gott! ...Väntade för länge den här gången. För när jag äntligen äntligen skulle få ta årets första lussekatt kunde jag inte hitta dem någonstans. Letade och tittade och kikade och sökte med ljus och lykta. Jag hittade mycket men inga lussekatter. Så när Tobias kom hem på eftermiddagen så kom också förklaringen. Han hade tagit med dem till jobbet, tyckte att han och Tony kunde fika lite. Det kunde de visserligen, men faaaaaaan! Kunde jag inte bara fått en endaste? En? "Ääähh" tyckte Tobias "de var ändå lite torra." 
Men nu är det advent, nu är det saffransbrödstider igen och nu ska jag baka. Hade hittat ett recept på ICA som jag tyckte verkade bra, men mamma (som förövrigt varit här på en mysig snabbvisit under helgen) förklarade att det var för lite jäst i receptet. Det är nämligen så att saffran emellanåt kan motverka jäsningsprocessen, därför bör man ta ett recept med relativt mycket jäst. Jaja, ge mig ett recept med m y c k e t jäst i då, för jag lär ju verkligen behöva det, jag som kan ta dö på både jäst, deg och degspad med lite otur. Så jag fick ett jätteenkelt av henne, som hennes elever brukar använda sig av i skolan. "Det blir alltid så bra -jättefina katter!" Och kan de -då kan jag med. Så nu ska jag göra fantastiskt fina saffransbröd!

Hade du varit här kunde du kanske få smaka, det hade varit bra. Nu riskerar jag att äta upp alla själv... Inte riktigt lika bra.  

...är inte särskilt goda vänner, vill aldrig mer se och inte ens ta i med tång!
Det är sant, men det finns såklart en orsak. Det var i fredags som vi återigen skulle ge oss på att laga en ny maträtt och eftersom det redan kurrade rejält i magarna på oss så hade vi inte mycket tid att välja och vraka bland recepten, vi bestämde oss snabbt för en thailändsk kycklinggryta med nudlar. Snabbt, enkelt -och förhoppningsvis gott. Kollade kylen. Skrev en inköpslista. Tobias stod för själva inhandlingen. Och det är i nästa skede Mr Habanero gör inträde för första och sista gången i mitt liv. Habanero blev nämligen substitut för röd chili, eftersom Tobias inte kunde hitta den sistnämnde i affären. "Habanero, stark, 10 av 10!!" sa han när han kom hem, och jag hittade på en liten grönsak som inte var chili i kassen. Röd, lite paprikaformad och stark -beskrivningen kunde passat in på endera av dem, så varför inte?
Jag hade precis bara hunnit dela den är mamma ringde, och på väg till telefonen snuddade jag lite på överläppen. Det skulle jag aldrig gjort. Det sved rätt ordentligt, och om det inte gick upp för mig precis i ögonblicket hur starkt 10 av 10 är, så gjorde det det strax efteråt. Iiihhh, så ont det gjorde! I ren desperation fick jag lov att fråga mamma vad jag skulle göra, för det brann snart outhärdligt i överläppen. Hon hade bestämt för sig att citron var bra mot starkt. Som tur var hade vi pressad citron i en flaska i kylen så jag sprang och dränkte munnen (för jag hade naturligtvis hunnit dit och peta lite med tungan också) och läpparna i citron, men nu kan jag lova, att citron inte är bra mot starkt! Shit! Det brann verkligen! Och mamma då, kom på att det var socker i så fall, om det inte var citron, som var bra mot starkt. Jaja, jag vad som helst! Så jag doppade mig i strösocker (som fäste riktigt bra i citronsaften), men kunde inte säga att det blev mycket bättre alls. "Salt!" var mammas nästa tips, för hon var säker på att det skulle vara nåt. Men njaa. Salt kändes i det läget inte aktuellt. Det brann hysteriskt och spred sig vidare ut i kinden dessutom, så det slog mig istället att prova Tobias tips med en delad tomat. Vid det laget hade jag och mamma lagt på, men när inte ens tomaten ville hjälpa mer än tillfälligt så blev läget desperat, och jag ringde upp henne igen. Det slutade med att jag hittade en bytta med turkisk yoghurt i kylen, och det trodde hon kanske skulle blir bra, så jag smetade full mun, kind och delvis haka. Det var kanske inte vackert, men det svalkade åtminstonde något. Under yoghurt-täcket hade jag hunnit bli ordentligt röd, det såg ut som om jag hade ett megaeksam runt hela munnen och ut på kinden. Det var synd om mig! Tobias skrattade åt mig när han såg hur jag såg ut men så fort jag kände att det började bränna igen så fyllde jag på med mer yoghurt. Nöden har ingen lag, och hade inte heller så under de närmast följande timmarna. Hur jag fick ner grönsaks-fanskapet i grytan har jag bara svaga minnen av och jag kastade snabbt bort det som inte gick åt.
Kycklinggrytan var stark och inte särskilt god, eller jo, det var den kanske, men jag var iallafall inte varken hungrig eller sugen längre. Det var en fredagkväll som inte var som alla andra fredagkvällar, men jag tycker faktiskt om våra standardfredagar så jag ber vänligt men bestämt Mr Habanero att aldrig mer göra sig besväret att återkomma. Och som tur är, så är det väl jag som bestämmer vad från affären som har tillträde till vårt hem, så jag behöver inte oroa mig!

Åh!...
Och så fick mammorna äntligen sina nya kärlekar! Anette och Johanna kunde väl inte gjort bättre val!! Ah, jag kom på mig själv med att sitta och le sådär superfånigt som om man gör när man ser nån bli sådär härligt glad och pirrig! Speciellt superfånigt log jag när Johannas dotter gjorde ett hjärta runt henne och Alex huvuden på fotot, och när Anettes grabb kom och slängde sig över Rickard i slutet på programmet -det visade verkligen att han var lika nöjd som sin mamma! Hoppas de får leva lyckligt i alla sina dagar!    
         

Om jag inte svarat på min mobil de senaste dagarna har det inte varit för att jag tappat bort telefonen, glömt vart jag lagt den, laddaren eller något annat vanligt förekommande. De gångna dygnen har det faktiskt inte varit mitt fel. Telefonen har helt enkelt inte varit mottaglig för laddning. Och laddat ur sig då naturligtvis. Den har fungerat fläckfritt så länge jag haft den -jaja, det är kanske länge, men dock. Så döm om min förvåning när den efter en natts laddning hade mindre batteri kvar än kvällen innan. Jag testade ett annat kontaktuttag också, bara för att liksom, men nej, det hände nadaaa.
  Tobias har gjort sitt bästa för att få mig att komma ihåg att ta med mobiltelefonen till jobbet, så de kan hjälpa mig att hitta en passande laddare (eftersom jag själv inte ens vet vilken beteckning den har). Om det nu är laddaren det är fel på. Kanske telefonen? Idag kom jag ihåg att stoppa ner den och laddaren i väskan, och frågade om hjälp. Jag stoppade telefonen i laddaren och laddaren i ett kontaktuttag för att visa att det inte funkade, i hopp om att Keno bara skulle kunna säga "Det är laddaren" eller "Det är telefonen det är fel på" och så skulle problemet vara lätt åtgärdat. Så blev det inte. För plötsligt fanns det inget problem. Naturligtvis laddade telefonfan! Precis som vanligt, som den jämt gjort. Bara för att jag skulle visa att det inte gick!
Och så fick de något mer att reta mig för. Som om de inte hade tillräckligt.

När jag satt i kassan idag hamnade jag i min egen värld för en sekund (eller två), när verkligheten klarnade igen var det första jag fick syn på ett par skor. Stövlar i mjukt material med veckat skaft i någon röd-rosa-metallic-på-något-konstigt-vis-nyans som kanske hade kunnat vara rätt snygga om det inte var för att personen i fråga inte hade trampat ner foten ordentligt i skon, eller så hade hon nog det, men var frukansvärt plattfotad, så hela skon var söndertrampad inåt. Det såg ut som om hon tramapde runt på halva sulan och halva tyget på insidan av själva skon. Förstår du? Jag kan inte förklara bättre än så, men med det här första intrycket så behövde jag knappt lyfta blicken för att konstatera vad för slags person stövlarna satt på. Jag var beredd på en Sally-kopia. Och en Sally-kopia fick jag se (fast 10-15-20 år senare). Inget illa med det -jag är Sallys största fan. Jag älskar verkligen hennes funderingar, inställning och sätt att se på världen. Men förrutom det är hon väl i princip allt man helst inte vill vara -förutom lång och modellsmal möjligtvis (men där kan man ju trösta sig med att det faktiskt är Maria Lundkvist som står för både längd och bredd egentligen).
Visserligen kanske en del skulle kalla mig lång, men jag undrar hur de kan göra det. Jag tittar ner på mig själv och ser korta ben och ännu kortare överkropp!      Well....


Stort Grattis till Hanna på födelsedag, och Mamma på namnsdag!

Jag måste få berätta om en grej jag fått återberättat för mig! Vill inte nämna några namn ifall hon kanske vill ha det publicerat, (därför heter hon Y, och han heter X så länge) men jag tror egentligen inte det spelar henne någon roll, hon är rätt stolt över det, och dessutom är hon råcool!

Sooo, X spelade match med ett lag som han normalt inte spelar med. Flickvännen Y var såklart och tittade.. Ett gäng tjejer (perfekta, söta, helspacklade) -som antagligen alltid är och kollar på det här laget, uppmärksammade uppenbarligen rätt fort att en ny kille var med och spelade. I periodpausen hamnade Y strax intill de här tjejerna och hörde hur snacket gick. Det ska nämnas att Y har råg i ryggen och skinn på näsan, hon säger vad hon tycker och tänker. Hon kände irritationen växa desto mer hon hörde men bet sig i tungan, det pratades intensivt om X. Tjejerna gick på toa, och Y fick för sig att hon skulle följa efter, så det gjorde hon. Gick in i ett bås och satt sig helt enkelt för att lyssna vidare; "...vi måste adda honom på facebook...." "...vad var det han hette nu då?..." "han heter X"  o.s.v, sedan: "vi måste ta reda på hans mobilnummer..." Där la de upp bollen själva, och Y tog tillfället i akt. Hon steg ut från båset och sa; "Eller så kan ni ta vårt hemnummer istället kanske, det är xxxxxx.". Triumf!!
Jag skulle gett vad som helst för att se minerna på tjejerna när Y gick därifrån med näsan i vädret! Hah..Så jäkla bra gjort verkligen! Bara Y skulle göra en sån sak men -störtskönt!

---

Imorn ska jag till Småland och hälsa på lillebror. Första gången sen han flyttade. Han ringde igår och beklagade sig lite över disken, han hade visst redan haft av en diskborste. "Du behöver inte ta i så hårt när du diskar" var mitt systerliga råd. "Men jooo, för annars går det inte att få bort intorkad mat ju". Jonas, låt inte maten torka in, "diska direkt, såå mycket disk kan det inte bli efter en person!". Men "jooo", det kan tydligen det! 
No comments.

Ska bli roligt att se honom igen hursomhelst.

Fars dag igår.
Min pappa är helt helt fantastisk. Jag älskar honom av hela mitt hjärta. Tänk att, av alla pappor så fick jag den allraste bästa... Jag drog verkligen vinstlotten! Din pappa är säkert också bra men min passar mig verkligen helt perfekt!

"Vinterdäck, vi måste nog fixa vinterdäck" sa Tobias i början av förra veckan.
"Neeee, inte redan, herregud, det är bara oktober!" svarade jag och dumförklarade honom i smyg.
"Men om vi ska åka hem till Leksand en kväll när det frysit på så tänker inte jag åka, bara så du vet."
Åh, han vet precis på vilka knappar han ska trycka. Sakta började en plan ta form i huvudet på mig. Jag fick åka hem helt enkelt, för att få på vinterdäck, det skulle nog bli bra (bara bra, inte perfekt, för mamma och pappa var inte hemma, de var i Småland hos Jonas ju...) dessutom kunde jag fixa håret, och ta med mig Martin och Lovisa tillbaka. Mmm, det skulle bli jättebra.
    När jag slutade på torsdagen kl 15 var det kallt, så kallt så man kan tänka sig att det är lite halt på vägen där hemåt, speciellt tänkte jag på vägen mellan Dala Järna och Leksand, där det skulle va mörkt när jag kom susande. Kanske inte så många bilar heller, kanske bara jag, sommardäck, is, och ett evigt mörker. För att inte tala om alla djur! Jag beslutade mig för att ta det säkra före det osäkra. Jag åkte via Ludvika och Borlänge. (Så här i efterhand vet jag inte hur många gånger jag svor över att jag aldrig någonsin kom fram...Usch så långt det var. Ska aldrig åka den vägen igen.)  

    Skulle jag våga sova i huset fast det inte var någon annan hemma? Njaaaa, om Malin sov där med mig kanske. Det gjorde hon inte, därför fick hon inte åka från gården förrän jag släckt och låst och också var redo att åka. Hon fick skylla sig själv; det var kolsvart och hon hade precis berättat om en superbra film där det mördades både hitan och ditan. Och med spöken i varenda hörn ville jag inte vara där ensam en enda sekund. Jag åkte och sov hos mormor och morfar istället.
    Snällaste pappa hade fixat tid för att sätta på de nya däcken kl 8 på fredagsmorgonen, jag blev väckt toktidigt av morfar som berättade att det snöade, och blåste, och framför allt antagligen hade snöat hela natten, för det var vinter ute. På riktigt. Mycket snö. Så jag måste upp i tid. För dig som inte vet vart min mormor och morfar bor, så kan jag berätta att nedfarten är en backe, rätt brant också, som man måste upp för innan man kommer någon annanstans, och jag stod längst ner. Jag åt frukost och tänkte att det var bäst att köra upp bilen på vägen innan jag gjorde mig i ordning, så jag klädde på mig och gick ut. Var det kanske en dm snö? Minst. Jag satte mig i och gasade, först lite, sen lite till. Det gick bra. Jag pustade ut. I samma ögonblick började jag spinna. Gasade lite till. Spann ännu mer. Okej, jag fick skotta. Letade snabbt på en skyffel och skottade, hela uppfarten rätt fort, för jag hade ju en tid att passa! Jag gjorde ett nytt försök. Spann bara ännu mer. Typiskt. Sand! Lite sand måste jag nog ha! Så jag sprang in för att fråga morfar efter sand, men icke. Jag slängde också en blick på klockan för att inse att det drog ihop sig, klockan var halv! Shit, ringede lite desperat till Helen, vet egentligen inte vad jag ville att hon skulle säga, eller vad hon skulle kunnat göra, men konstaterade ändå att hon inte heller hade nån sand. Ring morbror Stefan, var hennes råd. Naturligtvis svarade han inte. Ett försök till kusin Mattias också. Han svarade, fast han var på väg ut på jakt, men jag måste ha hjälp(!) jag antar att han hörde hur desperat jag var vid det laget. Han och några från jaktlaget erbjöd sig att hjälpa mig! Åh....Ja! Så glad jag blev! De dök upp på två röda dessutom, och med Joel bakom ratten, vi tre (fyra?) som puttade, och Stefan som stoppade trafiken uppe på vägen så gick det hela rätt fort. Stefan förmanade mig om hur halt det faktiskt var och hur idiotiskt det var att ge sig ut med sommardäck,"Nu kör du verkligen försiktigt Jajsan!". Jag bönade och bad om att Stefan skulle köra åt mig, vet inte vad jag tänkte, jag visste ju att han var på väg ut på pass, men ändå. Det var halt. Verkligen megahalt, och det gick max i 20-25 km/h. Jag blåhöll i ratten och liksom drog mig mot den, som om det skulle göra mig tryggare. Jag kände hjärtat bulta nästan utanför kroppen och när jag slängde en blick i backspegeln upptäckte jag att jag hade en bilkö på säkert närmare 10-15 bilar efter mig -jaktlaget bl.a.. Det var ju inte mindre stressande. Undrade just vad de där längst bak tänkte, svor säkert rätt rejält över mig. Hur skulle de kunnat veta att jag inte har vinterdäck och verkligen fick lov att köra så här sakta? Jag lovade mig själv att aldrig mer svära över bilar som kör för sakta igen.. När jag äntligen blivit av med bilkön bakom mig så hann jag upp en traktor ute på åkrarna. Tryggt, nu kunde jag ligga bakom i lugn och ro. Tills han blinkade att jag skulle köra om. Om? Jag? Glöm det, jag har ju sommardäck! Så jag blinkade tillbaka. Han blinkade igen. Fattar han inte? Jag vill inte köra om. Blink blink! Jo jag ville, för jag hade bråttom, men jag kunde inte. Väl framme (prick klockan 8 (helt fantastiskt)) klev jag ur bilen och kände hur benen höll på att vika sig under mig. Vilken pärs! Jag var så rädd så jag skakade i hela kroppen, jag lovar, men det gick ju faktiskt bra! Jag överlevde.
   Vintedäcken satt på efter 10 minuter och grabbarna på verkstaden lovade skrattande att det nog skulle gå lite bättre. Ah, jag andades ut när jag kände att däcken greppade underlaget, för att i nästa sekund inse att faran inte var över: Det fanns andra utan vinterdäck också! Såna där livsfarliga,såna till vilken kategori jag nyss också tillhört. Iiih. Enda skillnaden nu var att jag nog antagligen (förhoppningsvis) inte skulle vara orsaken till olyckan - bara inblandad.

Men nu sitter jag här i lugn och ro. Martin sover här intill, Lovisa ser på tv och korrigerar mig emellanåt. Tobias är på bio. Det är lugnt, och vi har haft en helmysig helg. Synd att den gått så fort.

Vinterdäcken sitter på. Inte är det någon is på vägen här, och vintern lämnade vi kvar i där hemma i Dalarna, men de kommer nog till användning snart ändå, så skönt att de sitter på. Värda allt besvär.