Atlanta en stund.
Igår fick jag ett WhatsApp - meddelande. Elin är tillbaka i Atlanta. Varför i hela himmelen kan jag inte få åka dit? Bara på semester? HUR kunde det bli så tokigt?
Jag skulle bara vilja gå en promenad i mitt gamla neighbourhood, tjolajoppsa nerför Silvermere Lane, sätta mig på trottoaren utanför huset och bara titta en liten liten stund. Kanske miss Gira skulle sticka ut huvudet och bjuda på så stark mat att jag fick andnöd, kanske såg jag till miss Jones och kunde se att yes, hon överlevde cancern.
Jag skull vilja göra en rejäl shoppingtur från Discover Mills och bort till Mall of Georgia. Target, Nordstrom, och herregud, min shampoobutik -vad heter den? ULTA ja! Om ja nu också ska få gifta mig en dag hade butik där intill varit drömstället!!!
Jag vill strosa bland skyskraporna downtown och hänföras över vilken vacker stad Atlanta är och jag vill åka MARTA-tåget från station till station bara för att se på folk.
Jag vill köra bil på 7-filiga vägar och ösa HotSpot ATL ur högtalarna och jag vill träna ett par riktiga svettiga pass på Lifetime och sedan ett yoga/pilatesfusion med Pamela som avslutning och jag vill gasa runt och titta på alla fantastiska hus och jag vill handla kycklingfärs på Krooger och tillaga den på gasspisen. Jag vill äta jordgubbar på läktaren när Braves spelar match och slår homerun efter homerun.Jag vill. Jag vill. Jag vill. Bara under ett par veckor. Bara en semestertrip.
.... Härliga minnen. Som var vardag då. Idag ger min vardag mig också härliga minnen. Som tur är. Det är väl det som är livskvalitet. Man skapar den själv. Men jag skulle verkligen SÅÅ gärna få spendera ett par veckor i Atlanta någon igen någongång.
Hitta Ellen!
Igår tillbringade jag närmare bestämt hela dagen i skogen. En liten tant här i byn försvann hemifrån i fredagskväll. Hon var dement och när vi fick reda på att hon var borta hade det redan blivit mörkt. Någon timme senare hörde vi helikoptern komma och när jad dessutom vaknade av den igår imorse fanns inga andra alternativ för dagen. Om inte stackars Ellen har kommit hem så måste vi såklart hjälpa till att hitta henne. Missing People ordnade skallgång. Fyrhjulingar plöjde myrar, sommarstugor och alla möjliga skogsvägar. Hrlikoptern dånade över våra huvuden och polisen gick med hundar och gjorde sitt från sin tillfälliga sambandscentral i bystugan. En man härifrån byn som känner till markerna och skogarna ordentligt var oumbärlig för dem i sitt arbete det lovar jag. Oj så viktigt det är att någon som "hittar och vet" är med! Som kan terrängen, annars har de ju ingen aning! Dessvärre hjälpte inte våra insatser. När mörkret föll var hon fortfarande borta. Idag öser regnet ner och jag hoppas vid gudarna att hon trots allt sitter i någon sommarstuga någonstans. Hon hade bara en tunn sommarjacka och lågskor/loafers...
Mormor och kärleken
Jag går här på jobbet men så blev det just rast. Jag har just lyssnat på en dokumentär som fått det att snurra i huvudet. Den hette "Mormor och kärleken". Det var barnbarnet Ullis som besökte sin mormor och fick sin hennes livsresa berättad för sig... Förutsättningarna var lite annorlunda då, för 50-60 år sedan än vad de är idag. Men likväl spirade väl både tillåtna och förbjudna känslor precis på samma sätt som idag, de var väl inte annorlunda mot hur vi är. Fast vi kanske tänker så om mormorar och morfarar.... Det var en fantastiskt kärleksfull men samtidigt hemsk berättelse som jaaa, berörde mig. Kontentan är för mig -obotlig romantiker som jag är- att kärlek om den är menad att vara föralltid, är föralltid. Man kan göra vad man förmår för att låsa in den, lägga den åt sidan eller begrava den, men man kommer nog aldrig vinna den fighten. Trots 5, 10, 30, 60 år eller en hel livstids förvisning så kommer den att överleva om det var så rätt.
Bara att följa med och leva i den om man vill göra sig själv en lyckotjänst.
Den andra sidan handlade om vad man är villig att... oj, rasten slut. Fortsättning följer..
Drömmar.
Var tillbaka i Atl i natt och allt var som vanligt. Allting har sin tid, men bra var det.
Hallå,
Morfar, hör du mig?
Jag saknar dig.
Eddie ♡
Om jag fick önska så skulle han vara hos mig jämt.
Den lycka som han uttrycker på sitt vis, hur han nu lyckas förmedla den, varje gång jag kommer och hämtar honom är oslagbar, obetalbar.
Hur han tittar på mig, följer mig, puffar på mig, blir lite orolig när jag inte är i närheten, hur han gör sig förstådd.... Hur han kryper tätt tätt intill när vi ska sova och riktigt borrar in sig i min hals på ett sätt som gör att jag förstår att han inte vill vara någon annanstans...någonsin.. Hur han får mig att le när vi leker eller hur han tröstar när jag varit ledsen och haft det tufft. Hur han kommer och bara vill mysas. Han är min. Min älskade älskade Eddie.
Jag undrar vad han tänker så ofta.
Undrar om han också känner som mig, att det är han och jag ändå. Som det har varit i 8 år. Ändå från dag 1 när han klev in i mitt liv. Fast vi för det mesta måste vara så långt ifrån varann. Och hur jag saknar honom då - så fruktansvärt mycket att jag får lov att låta bli att ens tänka på honom. För att det inte ska göra för ont i mig. Du är så viktig, känner du det? Vet du det? Älskade älskade bästa vän ♡
It´s constant.
The smile is constant.
It starts within - revealing the innermost of my soul this very second. It's bright, like you need to wear sun glasses to see it clearly. The colors of a rainbow drifting and swirling playfully in a light breeze somewhere in between the thick golden grass and the open pink sky.
Happy laughters are echoing.
Take a deep breath and let the fresh air of joy and hope fill you up. It is everywhere. Partcipate on your tippytoes over this field of wellbeing. Let the light touch of your dreams tickle your cheeks, let them guide you.The haze that lingers stands no chance when the sun is rising. The warmth is spreading and I know where the roads are going. Its good. It is so good.
And we are walking hand in hand.
Känns orden igen? Jag skrev dem 7 september 2013, men tyckte de kunde få plats igen. För vad de beskriver är ju fortfarande. Precis lika.
En känsla av total lycka. Och are we walking hand in hand? Absolut. Nu mer än någonsin.
En känsla av total lycka. Och are we walking hand in hand? Absolut. Nu mer än någonsin.
Lördagskväll.
Kvalitetstid med Eddie, mamma och pappa i svampskogen. Härligt!
Din dag <3
Bärldens bästa kusse fyller år. Grattis <3
:-)
- Canada is like an English speaking Sweden.
- Sweden is like an English speaking Canada with accents.
- Sweden is like an English speaking Canada with accents.
Just do it.
Man kan alltid bli bättre. Jag jobbar på massor. Tänk om det vore så enkelt som att bara bestämma sig. Det är det visserligen. Nästan. Tur att jag har världens bästa vid min sida. : *
Ordinary Thursday.
Idag blir det bullbakning. Vanilj och kokos står på tapeten... och naturligtvis kardemumma och kanel. För det är det bästa.
Så här blev resultatet;
Att vara kvinna.... Läsvärt.
"Jag hamnar då och då i ett känslotillstånd vi kan kalla "baklås".
Det skulle kunna liknas vid den där snurrande badbollen vi ser på datorskärmen när något gått och hängt sig. Jag tror, att detta tillstånd oftast uppstår ur PMS -alltså premenstruella besvär - men, eftersom jag alltid har haft oregelbunden.. mens... är det än så länge en spekulation, baserad på illa tillförlitliga fakta. Som typ har jag nämligen ett slags guldfiskminne som gäller bland annat, mina cykler.
Jag går således i baklås oförebredd, varje gång. - Men, hur svårt kan det vara? Undrar du nu. - Du får väl föra dagbok, människa! Ja, jag har gjort det. Men det visade sig att baklåset även inträffade i andra sammanhang - vilket gör det omöjligt att kontrollera med en kalender. Däremot, har jag insett att jag borde kunna läsa signalerna och kommunicera bättre med omgivningen. Jag jobbar på att ta mig dit.
När symptomen visar sig bör jag omedelbart säga som det är och förklara läget. Infaller det dessutom efter vad som intuitivt känns som en rimlig period efter en uppåtperiod med längtan efter gos -vilket troligen varit en ägglossnibg med festligare hormonuppställning - ja då är det högst sannolikt att baklåset uppbackas av pms. Om jag då försöker bedriva självcensur och förhålla mig självkritisk till det som känns, då förstärks känslorna jag försöker censurera. Om jag VÄGRAR lyssna och vill vara bättre för att jag inte vill vara till besvär - då går lavinen! Om jag redan innan jag försökt, dömer ut alla möjligheter att bli förstådd och älskad ich ignorerar mina behov, då har jag inom kort gjort mig ovän med dem jag behöver allra mest just då.
Nästa gång det händer vill jag istället kunna säga: " Hörrni! Kom hit och sätt er ett ögonblick. Jag har något viktigt att säga: Jag, mamma, har gått i baklås idag och lider troligen av pms-syndrom. Det betyder att jag är UR NORMAL FUNKTION. För att fungera idag måste jag anpassa mig efter detta tillstånd och gilla läget. Jag är JÄTTEBRA på att gilla läget, men jag är inte bra på NÅGOT ANNAT idag. Endast genom att gilla läget och ta en minut i taget kommer jag att kunna ta mig igenom denna dag utan att råka i konflikt, eller såra någon utaver.
Jag är mycket skör och behöver ett MYCKET överseende seende från er, samt mycket närhet.
I mig har en häxa smugit sig in - en känslohäxa som försätter mig i stark oro och skapar en sviiiidande iskänsla i solar plexus. Här! Under hjärtat, mitt i bröstet, ett hålrum av svidande som får mig att vilja gråtskrika och rymma rakt ut i en tät tallskog! En häxa, som gör mig så arg så jag måste bli arg för att överleva. Hon tar ifrån mig mitt språk och min empati - hon gör mig allergisk i hörselnerven. Hon gör mig oerhört självcentrerad och samtidigt fängslad i mig själv och mitt jag är en kvicksand som jag sjunker ner i och där kan jag inte andas!
Mina fötter trampar runt i ett treck. Ett svart, segt, sjukt klistrigt treck och jag vill vara tvätta mig, få frisk luft och andas så djupt att alla kramper släpper.
Det enda positiva med den här häxan, det är att hon förvånansvärt lätt förintas av en enkel men välriktad kraaaam. Jag älskar er, men jag behöver gå undan lite idag för jag vet inte hur man gör. Jag kan inte tänka. Idag. Får. Jag. Inte. Ta. Några. Viktiga. Beslut. Om jag ändå försöker så snälla, hindra mig! Om jag till exempel påstår att det är okej att släkten kommer på fika så ljuger jag; jag kommer att kasta porslin och hett kaffe på dem om de gör det. Om jag påstår att det visst kan funka att dra till köpcentret och handla på rean så ljuger jag igen; jag kommer att köra på små oskyldiga barns gulliga fötter eller äldre damers bensköra smalben med min stora, hårda kundvagn.
Så vad jag än säger: krama mig! Sätt mig i en stol på verandan, sätt på lugnande musik som låter som att den förstår mig. Ge mig sen kaffe och en skvätt konjak och låt mig vara tills jag ber om annat..." "
Orden är Lisa Nilssons, från hennes sommarprat i SR, augusti 2013, och jag kände att orden lika gärna kunde varit mina...(möjligtvis med undantag av kaffe och konjak -ett glas vatten funkar lika bra -troligen bättre) . Att vara kvinna ÄR så här vissa dagar. Inte särskilt roligt alls. Men det här är det absolut bästa försök jag hört för att beskriva dessa dagar som vi helt enkelt inte är våra mest fantastiska jag.
Jag har tur som har en karl som för det mesta förstår det här och för det mesta faktiskt ger mig en extra kram med ett snett leende som säger 'du är söt men jäkligt dryg när du är så här'.
Nej nej nej...
Och jag som skulle baka bullar, ta mig för med NÅGONTING efter en dag i mestadels horisontellt läge, jäst och mjöl och kanel finns -så fallerar det hela för att jag saknar ägg. Trååååååkigt. Man kan ju inte baka någonting (förutom smulpaj) utan ägg. Jag som hade laddat så!
Gosh!
Det är väl semester när man helst inte tar i telefonen eller slår igång datorn... Fast ja, det gör jag ju inte alldeles frivilligt annars heller.. Men idag när regnet verkligen öser ner (det känns fullkomligt ok efter all fantastisk sol, världen behöver lite vatten emellanåt med) och jag ligger på sängen med lite stukad fot (jag rusade över en osynlig sprinkler på golfbanan igår med en smula olycklig utgång) så kan jag inte ta mig för med så mycket annat än att plittra lite på telefonen..
Det finns ju massor att berätta egentligen från de här 3 veckorna jag haft semester. Det är tråkigt att prata om vädret men det måste ändå uppmärksammas eftersom vi haft en sådan otrolig tur med massor av sol och värme.
Santorini först och främst. En veckas rus i total lycka.
Vi solade och badade men tog oss också runt på ön för att få se lite. Grekland dryper ju av spännande historia. Det är spännande, och jag hoppas att jag en dag får tummen ur och läser lite världshistoria.
Och som jag redan berättat och tackat för blev vi galet uppvaktade när vi kom hem! Vi är så lyckliga för att vi har så många som bryr sig om oss runt omkring.
Vi fortsatte semestern på hemmaplan men lär av våra misstag, vi borde nog vara borta mer för annars far vi runt och vet i efterhand ingenting. Hur som helst, Ida blev Fru Brus första lördagen i augusti;
Jag och lillfröken hade äran att vara tärnor denna soliga dag och dagen gick så smidigt som det bara kunde!
Vi har varvat dagarna med lite snickerier, gräsklippning och städning på gården med någon tur i skogen, båttur, bad. Och har däremellan försökt hinna träffa både vänner och familj. Det är väl ett lyxproblem att känna att man inte hinner med alla fast man såå gärna vill, likväl är det tråkigt.
Vi fick hursomhelst tillfälle att träffa många älskade ansikten nu helgen som var, först för att vi dragit ihop en kräftskiva här hemma i Grytet* och i lördags för att kusin Martin konfirmerades men efterföljande kalajs såklart. Trevligt värre båda dagarna! (* Pub Grytet är en liten lokal i vår uthuslänga som vi just städat ur och gjort i ordning för att ha någonstans att äta och umgås)
Och så igår blev det alltså en mindre lyckad sejour på golfbanan som resulterade i att jag ligger här.. och gör nada. Fortfarande.
Oväder.
Usch och fyyy så det har blixtrat och smällt här på kvällskvisten! Jag brukar inte vara rädd sådär för åska men idag fick jag faktiskt lov att slänga iväg ett sms och be Dennis komma hem... :-( Vanligtvis skulle jag satt mig i bilen och åkt någonstans men nu var det två hundar hemma som var lika skräckslagna som mig, så det var inget alternativ. Vi satt och tryckte i köket istället, hoppade till varje gång huset lystes upp och mullret dånade i samma ögonblick. Vid ett tillfälle blev det alldeles orange utanför på åkern, jag var säker på att det börjat brinna men det var nog bara mina ögon som spelade mig ett spratt efter alla starka blixtar. Hur som helst drog det värsta förbi lagom till Dennis körde in på gården och vi verkar ha överlevt både jag och hundarna.
Bröllopsdax
Hej peeps, imorgon är ingen vanlig dag för då är det Ida och Peters bröllopsdag. Jag skulle kunna säga en miljon bra saker om henne men jag nöjer mig med att nämna att hon är sååå värd det här, resten tar vi bara hon och jag. ♡
/>
