Att kunna simma.
Behandla andra som du själv vill bli behandlad
har alltid varit mitt motto i livet. Enkelt. Och självklart. Eller?
Jag har kommit på andra tankar.
Någon sa till mig: - Varför gör du så?
- För att det är något jag själv skulle uppskatta, löd mitt svar. Enkelt. Och självklart. Och från någonstans, djupt inifrån vällde besvikelsen upp och slet och drog och tog likt en tsunamivåg som ovillkorligt sköljer allt som kommer i dess väg.
- Jag är ledsen, men det finns inga garantier här i livet för att du någonsin kommer få samma sak tillbaka. Du kan inte förvänta dig det. Tyvärr. Det måste du komma ihåg, fortsatte någon då med att tala om för mig.
Sanning. Käftsmäll. S.A.N.N.I.N.G. Så sant. Enkelt. Och självklart. Det måste jag komma ihåg.
Annars kommer den där besvikelsen dränka mig en dag. Här är det intressanta; vad jag ger eller är eller ger, behöver inte vara något som du uppskattar fast jag kanske tror det. Mest troligt till och med, är det så. Men jag tar för givet, eftersom vi är oss själva närmast, att du uppskattar precis det jag skulle uppskattat. Så jag gör som jag gör och är som jag är.
Därför, har jag kommit på andra tankar, och slutsatsen blir att man vinner mest på (läs; mår bäst av) att tänka på sitt eget bästa och handla därefter men behandla de man har omkring sig med vänlighet och respekt.
Ps. Det är lättare att tala om vissa grejer än att faktiskt utföra dem. Så jag måste träna på min simning, annars drunknar jag en dag. Och kanske du med.
Ps2. Någonstans rimmar det illa i mina öron att ens sätt att vara blir en faktor vars konsekvens leder till en förväntning. Jag tänker spontant, att man ska vara den man är och ge det man ger utan förbehåll. Men om man gräver djupare i det, så är det nog dessvärre så att det inte håller. Vi är faktiskt helst, allt som oftast på sätt som på ett eller annat sätt ger oss något positivt tillbaka, eller hur?
Kommentarer
Trackback
/>
