Du får ett +, och sekunden därpå kommer livet aldrig mer bli sig likt. Under de följande nio månaderna går din kropp från att vara vad den var just då, innan +:et, till  en alldeles ny bekantsk. Plötsligt mår du hemskt illa, kanske svänger humöret värre än vanligt, kanske är du inte sugen på något - kanske på allt, kanske spyr du, kanske kan du inte röra dig som vanligt. Kanske får du foglossning. Kanske karpateltunnelsyndrom. Kanske mår du bättre än någonsin. Vad som däremot inte är något kanske är att din mage kommer växa. Och begränsa dig en smula. 

 

Jag hade en rätt så behaglig graviditet tror jag. Inte ont någonstans förutom sammandragningar när jag tog i för mycket eller gick för fort. Jag spydde förvisso som en gris under tidiga mornar mellan vecka 12 och 30, men mitt humör planade ut snarare än tilltog och jag mådde för det mesta riktigt bra. Att magen växte var spännande och ett bevis på att bebis mådde bra, men jag kan erkänna att jag hade problem att acceptera att jag blev så stor och klumpig. Jag kände mig gigantisk fast jag i efterhand fått lov att inse att jag nästan bara hade en liten kula. Jag lyckades acceptera och verkligen fatta tycke för denna lilla kulmage nio månader senare, lagom till dagen innan den försvann. Men från just den dagen kände jag mig bekväm, ohindrad och bara älskade den där tjocka lilla magen. Hade kunnat ha den jämt. Men då, sex dagar tidigare än beräknat, försvann den till fördel för något (någon) ännu bättre. Vårt eget underverk.

 

Att föda barn är en helt otrolig upplevelse. Oavsett hur de senaste nio månaderna upplevts så blir de värda all eventuell värk och alla spyor i samma sekund som underverket kommer till världen. Plötsligt har man fått ett barn. Då gäller det att bli förälder också. Det blir man inte lika plötsligt eller automatiskt bara för att bebisen kommer. Mamma och pappa (värd beteckningen alltså) blir man först när man vill det och är redo, när man kan sätta sig själv i andra hand och ge upp sig själv en stund. Det är vad man måste göra. Det är vad som krävs. Det är vad det innebär att bli mamma och pappa.

Det är inte så lätt som det låter, det sker inte alltid per automatik. Det är ok. Det är en omställning man aldrig kan föreställa sig och en process som får ta lite tid, huvudsaken man vill och ger allt. Det är man skyldig sitt lilla liv. Annars ska man inte vara mamma eller pappa. Hör ni det! Annars får man låta bli! 

 

Kärleken till vårat lilla liv, som växt i min lilla kulmage är enorm. Ovärderlig och obeskrivbar. Att vara så betydelsefull för någon är en gåva. En gåva att ta vara på. Att vara mamma och pappa. Han ska få allt han någonsin behöver. Av mig. Av oss. Av alla andra som älskar honom. Vi är många. Det är fantastiskt och vi är bortskämda.