Här ligger jag. Vaken.
04:18. Och nej, jag ammar inte. Så det är inte därför.
Den lilla älsklingen, världsalltet, åt en skvätt vid 02.
Nu ligger han och snusar här intill mig.

Och jag skriver några rader. För att jag behöver. För att tankarna snurrar. För att jag VÄGRAR sitta och knappra på telefonen när han är vaken, någon sådan tänker jag inte vara. Aldrig bli. Sådana mammor (och pappor) finns det alldeles för gott om: när barnet sitter i knä eller ligger och ammar och tittar på dig, söker kontakt, försöker lära sig världen genom att iaktta och spegla sig i dig, men lyckas inte, för din blick är ständigt fäst vid något annat, fokuserad på något som inte är tillgängligt för bebisen men uppenbarligen är så viktigt att man väljer bort att skapa förutsättningar för det bästa man har att knyta an, lära känna, få närhet och utvecklas. Att veta vad resten av världen gör. Tycker. Eller låtsas göra. Och tycka. I ytlighetens Mecka. I won't be there. Där kan du vara själv.

 

Så jag skriver, för att jag behöver, när resten av världen -och mitt allt, sover. 04:35. Eller någon annan tid som inte konkurrerar eller riskerar att åsidosätta honom. Han är intressantare och viktigare för mig än min telefon och allt som händer i de sociala medierna, precis som Du och din närvaro också är för mig vid bordet på frukostrasten eller vid middagen.