3 år.

Älskade morfar.
Jag saknar dig. Helt fruktansvärt. Att tänka att jag inte sett dig på tre år gör ont. Det som tröstar lite är att jag vet att du ser oss. Är med oss. Att du vet när jag tänker på dig och hör när jag pratar med dig.

Jag tänker att jag fick ha dig hos mig i 25 år. Lyckliga jag. Det är bara det att det räcker inte. Jag är så mucket mer girig och egoistisk; jag vill ha dig här, sittandes vid köksfönstret, brummandes i bilen eller muttrandes framför tv:n jämt. JÄMT.

Jävla skit.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0