Svunna tider. Nu.
Det är snart fyra och ett halvt år sedan lyckan vände sitt ansikte och log mot mig på en kryssning, klev in i mitt liv på det självklaraste av vis. Tyckte det var vår tur nu, på riktigt den här gången, det var ju ändå menat. Han och jag. Jag och han. Så började den vackraste av resor. Hand i hand emot en ljus framtid. Tillsammans. Som en dans på rosor. Som i sångerna.
Och så blev två tre. Och med det kom utmaningar man inte kan ana. Hur ska man kunna veta? Berg att bestiga. Hopplöst höga vid första anblick - så pass att hoppet tryter för en stund. Men det är när en faller som den andra står stadigt, när mjölksyran kommer som den andra bär. När knopparna brister som det gör ont. Det måste de för att sedan kunna blomma. När orken tryter som toppen är den rikaste belöningen. Och det är då man kan vandra hand i hand. Närmare varandra än någonsin. Mot en ljus framtid. Tillsammans. Som en dans på rosor. Som i sångerna. Och. Som det var menat.
Att se sig själv. Att se andra. Att se varandra. Att prata. Att lyssna. Att respektera. Att gå utanför sig själv. Att gå in i sig själv. Att ge. Att ta. Att få. Att skratta. Gråta. Skrika. Svära. Älska. Att veta var den tryggaste av famnar alltid väntar.
Det är fint.
Fyra och ett halvt år sedan lyckan log mot mig på en kryssning, när alla moln skingrades som av ett trollslag. Några slöjmoln i horisonten då och då kan man leva med -de kanske rent av behövs vad de verkar. Åskmoln, däremot, finns inte på en klarblå himmel. Och slöjmolnen, de har vi inte heller siktat på väldigt väldigt länge. Det är underbart med perenner i en trädgård där solen alltid lyser. Det är bara att vattna och njuta. Och det är vi så bra på. Har alltid varit, och kommer alltid att vara. Som det var menat. Som vi visste.
Kommentarer
Trackback
/>
