På otroligt länge har jag lagt facebook åt sidan. Det har varken funnits tid eller lust för att veta eller surfa runt bland andra människors doings. Jag har haft fullt upp med mitt och inte brytt mig om något annat. Och jag har varit så nöjd med att slippa se allt krafs.

Så igår. Helt plötsligt var facebook mitt sällskap tre gånger. På en dag. Och jag kan inte låta bli att undra varför. Vad är det nu ett uttryck för? 

 

Bekräftelse? 

Jag tror inte det. För jag har en sambo som ger mig massor. Varje dag. Ja, på riktigt är det så att han varje dag på olika vis visar hur mycket han bryr sig om mig.

Dessutom är det ju så att man själv måste publicera något för att kunna få den där bekräftelsen och jag har inte publicerat just något på rätt så länge. Så jag tror inte brist/jakt på bekräftelse är anledningen.

 

Inspiration?

Tror jag inte heller. Jag blir mer less än inspirerad av allt jox som faktiskt florerar. 

 

Längtan? 

Efter vaddå? Måste jag fråga då. Vad kan facebook bota för längtan? 

Om jag får spåra ur lite här så är det så att jag nog längtar en del. Och så längtar jag inte. För hur kan man längta bort från min verklighet som den är nu? Jag älskar att snusa i min sons hår och kinder och vill inte vara någon annanstans. Någonsin. Men uppenbarligen är jag oroligare, räddare, labilare och mer lättirriterad än vad jag varit tidigare. Jag är konstigare och förstår det inte. Så jag längtar efter mig själv som den lättsamma, obekymrade, pigga och glada människa som jag varit. Och vill vara. Därför längtar jag till USA (som jag noterat är ett återkommande uttryck för att jag är trött, minnena av Atlanta är så positiva att det verkar vara dit jag flyr när jag behöver en stund för mig själv), för där kände jag mig precis just så. Så jag funderar vad  i den situationen som gjorde att jag kände mig så, hur kan jag använda mig av det för att uppnå de känslorna här, när jag känner att jag brister? 

 

Kanske ställs allting ännu mer på sin spets när bror och hans flickvän är där nu, och jag vet att det skulle vara en dyr process utan garantier för att jag själv ska få uppleva det där landet igen. Jag vill det så gärna. Uppleva det med min familj. Med min fina sambo och fantastiska lilla prins. Eller åtminstone att de får ha en mamma och sambo hos sig som är obekymrad, glad och pigg igen.

 

Tillbaka till behovet av att besöka Facebook igen. Eller nej, för jag vet inte. Jag blir inte klokare. Jag får väl bara hänga med och surfa runt i mellanrummet mellan riktiga människor och deras avatarer om det gör mig lite lyckligare för en stund. Der är kanske inte hela världen.