Nu snurrar det lite i huvudet igen måste jag erkänna... Orsaken är inte en, utan flera, som jag inser i grunden faktiskt handlar om samma sak; Vad man säger, och vad man menar. För det är visst två helt skilda saker.
     Det finns flera perspektiv på det. Dels för att ord betyder olika saker för olika människor, det kan man aldrig komma ifrån. Personer värderar ordens betydelse olika helt enkelt. Dessutom kan ju samma ord betyda olika saker, och användas i olika sammanhang, det kan visserligen också krångla till det hela emellanåt., men det är en baggis, går att lösa rätt enkelt.
     För vad jag verkligen är fundersam över för tillfället är de som säger saker, (och man tänker att de menar vad de säger (naturligtvis! För man vill ju tro att alla människor är goda...)) men beter sig som om de aldrig skulle sagt dem, eller helt enkelt bara beter sig helt motsatt till vad man just sagt. Blev det krångligt nu? Jag förstår det. Vad jag menar är att till det man säger bör det finns ett följdaktligen naturligt beteende, för att andra personer ska förstå vad man menade med det man sagt, eller? I annat fall blir det tämligen svårt att tolka personens avsikter och tankar. Vad är det som räknas; det man säger, eller det man gör? Jag menar inte småsaker som att man glömt att ringa fast man lovat en gång eller så (det kan hända vem som helst), jag menar såna som är så här för jämnan. För mig måste beteendet matchas med det man sagt för att det ska bli hållbart, för att man ska uppfattas som pålitlig och sann, är det så konstigt?   

Vem beter sig så här luddigt. Varför?  Är det bara ren dumhet, nonchalans, brist på medkänsla, ork, eller helt enkelt lögner för att göra sin egen vardag lite lättare? Jag vet inte. Kan bara hoppas de inte gör det medvetet.

För jag vet att för dem som drabbas kan det göra hemskt ont. Men nöj er inte med såna som tycker att ord är ord och ord räcker, för det finns så mycket mer att få!