Det har gått ett år. Nästan precis, på timmen till och med. Helvetesdagen. Jag minns det så väl, det hade lika gärna kunnat vara igår. Sverige mötte Tyskland. Ja, igår, men också då -för ett år sedan. 4-4. Den där ofattbara vändningen, ni minns den säkert också. På väg till sjukhuset skojade vi genom tårarna; Morfar ville väl inte se Zlatan (har Sverige bara en spelare?!!), så det var väl därför han somnade precis innan. Så var det inte. Han ville inte somna precis då.

 

Jag jobbade kväll. Det var pappa som ringde och jag vet att jag skrek rakt ut. Det var sån ofattbar smärta. Det var sån sorg. Det var förtvivlan. Det var ilska. Och det var enorm ångest. Det var det den dagen. Och det är fortfarande samma känslor som bor i mig idag. När jag verkligen tänker på det så bubblar det upp med våldsam kraft. Bara för att det inte var rättvist. Men mest saknar jag honom så det gör ont. Eller längtar, för jag tror (och hoppas) att jag får träffa honom igen en dag.

 

Jag saknar honom i köksfönstret där hemma. Jag saknar alla hans berättelser och minnen, det var fotboll och hockey och skidor. Jag saknar hans röst. Hans illa dolda sarkasm. Hans skratt. Hans doft. Hans hud. Den var skrynklig, han brukade nypa i den för att visa mig. Jag saknar att kamma i hans hår -"men när var det egentligen du klippte mig senast?"...och..." jag brukar inte ha någon bena". "Nej du morfar, sååå längesen var det inte!" och "jag vet att du inte vill ha någon bena - det är bara nu när jag klipper!". Jag saknar att vara liten och sitta i hans knä. Och hans "tuuuut" när han skulle skjutsa mig och Jonas till skolan - oj vad vi tyckte han körde sakta! Jag saknar hur han somnade sittandes i soffan när han barnvaktade oss. Jag saknar honom för allt det här och av miljoners och åter miiljoners andra anledningar; för hur han brydde sig och alltid alltid ställde upp. För hur han älskade oss alla.

 

När vi kom till sjukhuset, när vi kom in i rummet där han låg, så var han inte där. Självklart inte. Och jag undrade vad jag gjorde där. Jag vet vart han var, vi hade åkt åt heeelt fel håll! Han var hemma i köket i Västannor. Tryggaste stället i världen. Känslan när jag klev in där gick inte att ta miste på. Den var varm. Het. Omfamnade. Nästan tryckande. Och den var välkomnande. Kärleksfull. Lugnande. Trygg. Den var "ja Johanna -jag är här. Jag kommer alltid att vara här. Och var du än är." Jag vet att det är sant.

 

Jag vet hur orolig han var för mig. När jag reste. När jag stressade runt. När.. Jag glömmer aldrig. Jag vet att han visste. Jag inte sa ett ord, hur han än bad mig - i ren desperation, jag ville inte att han skulle vara orolig. Däri ligger en del av min ångest. Men det är över nu Morfar!

 

Se hur han styrt upp allting för mig. Jag vet att det är han som håller i trådarna nu. Han är stolt, vart han än är. Han är med mig. Det vet jag. Tack Morfar. För allt du var. För allt du gav. Och allt som du fortfarande ger.