Tid för reflektioner.

 

Förändringarnas vindar blåser.

 

Solen står högt på min himmel och jag har vinden i ryggen. Det är bara att kasta mig ut, testa om vingarna bär. Jag är otroligt lyckligt lottad. Om de inte håller, landar jag mjukt. <3

  

Det är det där att våga ta steget. Och det här förvånar mig. Det här är inte likt mig. Har inte varit. Aldrig. Jag räds inte. Jag är inte rädd för just nåt egentligen. Jag är inte rädd för utmaningar! Snarare tvärtom, jag drivs, sporras och triggas av dem. Älskar att testa mina gränser! Men det är något med just det här. Och jag undrar vad det är. Kan varken sortera känslor eller tankar. Och det ironiska är att i just det här finns det inte några risker alls eller ens en chans till misslyckande. Ändå känner jag mig mer trygg när jag reser ensam ut i världen...

Så ekar orden "...du måste ta tag i ditt liv nu Johanna. Bara du bestämmer dig så kommer du bli lyckosam i det du gör. Våga lita på det. Eller dem....".

Och jag vet att det är så.

Jag har aldrig varit mer rätt. Med rätt. Nu är jag på väg. Och jag har den bästa handen att hålla i om det skulle behövas. Så jag ska göra det här nu.