...är inte särskilt goda vänner, vill aldrig mer se och inte ens ta i med tång!
Det är sant, men det finns såklart en orsak. Det var i fredags som vi återigen skulle ge oss på att laga en ny maträtt och eftersom det redan kurrade rejält i magarna på oss så hade vi inte mycket tid att välja och vraka bland recepten, vi bestämde oss snabbt för en thailändsk kycklinggryta med nudlar. Snabbt, enkelt -och förhoppningsvis gott. Kollade kylen. Skrev en inköpslista. Tobias stod för själva inhandlingen. Och det är i nästa skede Mr Habanero gör inträde för första och sista gången i mitt liv. Habanero blev nämligen substitut för röd chili, eftersom Tobias inte kunde hitta den sistnämnde i affären. "Habanero, stark, 10 av 10!!" sa han när han kom hem, och jag hittade på en liten grönsak som inte var chili i kassen. Röd, lite paprikaformad och stark -beskrivningen kunde passat in på endera av dem, så varför inte?
Jag hade precis bara hunnit dela den är mamma ringde, och på väg till telefonen snuddade jag lite på överläppen. Det skulle jag aldrig gjort. Det sved rätt ordentligt, och om det inte gick upp för mig precis i ögonblicket hur starkt 10 av 10 är, så gjorde det det strax efteråt. Iiihhh, så ont det gjorde! I ren desperation fick jag lov att fråga mamma vad jag skulle göra, för det brann snart outhärdligt i överläppen. Hon hade bestämt för sig att citron var bra mot starkt. Som tur var hade vi pressad citron i en flaska i kylen så jag sprang och dränkte munnen (för jag hade naturligtvis hunnit dit och peta lite med tungan också) och läpparna i citron, men nu kan jag lova, att citron inte är bra mot starkt! Shit! Det brann verkligen! Och mamma då, kom på att det var socker i så fall, om det inte var citron, som var bra mot starkt. Jaja, jag vad som helst! Så jag doppade mig i strösocker (som fäste riktigt bra i citronsaften), men kunde inte säga att det blev mycket bättre alls. "Salt!" var mammas nästa tips, för hon var säker på att det skulle vara nåt. Men njaa. Salt kändes i det läget inte aktuellt. Det brann hysteriskt och spred sig vidare ut i kinden dessutom, så det slog mig istället att prova Tobias tips med en delad tomat. Vid det laget hade jag och mamma lagt på, men när inte ens tomaten ville hjälpa mer än tillfälligt så blev läget desperat, och jag ringde upp henne igen. Det slutade med att jag hittade en bytta med turkisk yoghurt i kylen, och det trodde hon kanske skulle blir bra, så jag smetade full mun, kind och delvis haka. Det var kanske inte vackert, men det svalkade åtminstonde något. Under yoghurt-täcket hade jag hunnit bli ordentligt röd, det såg ut som om jag hade ett megaeksam runt hela munnen och ut på kinden. Det var synd om mig! Tobias skrattade åt mig när han såg hur jag såg ut men så fort jag kände att det började bränna igen så fyllde jag på med mer yoghurt. Nöden har ingen lag, och hade inte heller så under de närmast följande timmarna. Hur jag fick ner grönsaks-fanskapet i grytan har jag bara svaga minnen av och jag kastade snabbt bort det som inte gick åt.
Kycklinggrytan var stark och inte särskilt god, eller jo, det var den kanske, men jag var iallafall inte varken hungrig eller sugen längre. Det var en fredagkväll som inte var som alla andra fredagkvällar, men jag tycker faktiskt om våra standardfredagar så jag ber vänligt men bestämt Mr Habanero att aldrig mer göra sig besväret att återkomma. Och som tur är, så är det väl jag som bestämmer vad från affären som har tillträde till vårt hem, så jag behöver inte oroa mig!

Åh!...
Och så fick mammorna äntligen sina nya kärlekar! Anette och Johanna kunde väl inte gjort bättre val!! Ah, jag kom på mig själv med att sitta och le sådär superfånigt som om man gör när man ser nån bli sådär härligt glad och pirrig! Speciellt superfånigt log jag när Johannas dotter gjorde ett hjärta runt henne och Alex huvuden på fotot, och när Anettes grabb kom och slängde sig över Rickard i slutet på programmet -det visade verkligen att han var lika nöjd som sin mamma! Hoppas de får leva lyckligt i alla sina dagar!