Om jag inte svarat på min mobil de senaste dagarna har det inte varit för att jag tappat bort telefonen, glömt vart jag lagt den, laddaren eller något annat vanligt förekommande. De gångna dygnen har det faktiskt inte varit mitt fel. Telefonen har helt enkelt inte varit mottaglig för laddning. Och laddat ur sig då naturligtvis. Den har fungerat fläckfritt så länge jag haft den -jaja, det är kanske länge, men dock. Så döm om min förvåning när den efter en natts laddning hade mindre batteri kvar än kvällen innan. Jag testade ett annat kontaktuttag också, bara för att liksom, men nej, det hände nadaaa.
  Tobias har gjort sitt bästa för att få mig att komma ihåg att ta med mobiltelefonen till jobbet, så de kan hjälpa mig att hitta en passande laddare (eftersom jag själv inte ens vet vilken beteckning den har). Om det nu är laddaren det är fel på. Kanske telefonen? Idag kom jag ihåg att stoppa ner den och laddaren i väskan, och frågade om hjälp. Jag stoppade telefonen i laddaren och laddaren i ett kontaktuttag för att visa att det inte funkade, i hopp om att Keno bara skulle kunna säga "Det är laddaren" eller "Det är telefonen det är fel på" och så skulle problemet vara lätt åtgärdat. Så blev det inte. För plötsligt fanns det inget problem. Naturligtvis laddade telefonfan! Precis som vanligt, som den jämt gjort. Bara för att jag skulle visa att det inte gick!
Och så fick de något mer att reta mig för. Som om de inte hade tillräckligt.

När jag satt i kassan idag hamnade jag i min egen värld för en sekund (eller två), när verkligheten klarnade igen var det första jag fick syn på ett par skor. Stövlar i mjukt material med veckat skaft i någon röd-rosa-metallic-på-något-konstigt-vis-nyans som kanske hade kunnat vara rätt snygga om det inte var för att personen i fråga inte hade trampat ner foten ordentligt i skon, eller så hade hon nog det, men var frukansvärt plattfotad, så hela skon var söndertrampad inåt. Det såg ut som om hon tramapde runt på halva sulan och halva tyget på insidan av själva skon. Förstår du? Jag kan inte förklara bättre än så, men med det här första intrycket så behövde jag knappt lyfta blicken för att konstatera vad för slags person stövlarna satt på. Jag var beredd på en Sally-kopia. Och en Sally-kopia fick jag se (fast 10-15-20 år senare). Inget illa med det -jag är Sallys största fan. Jag älskar verkligen hennes funderingar, inställning och sätt att se på världen. Men förrutom det är hon väl i princip allt man helst inte vill vara -förutom lång och modellsmal möjligtvis (men där kan man ju trösta sig med att det faktiskt är Maria Lundkvist som står för både längd och bredd egentligen).
Visserligen kanske en del skulle kalla mig lång, men jag undrar hur de kan göra det. Jag tittar ner på mig själv och ser korta ben och ännu kortare överkropp!      Well....


Stort Grattis till Hanna på födelsedag, och Mamma på namnsdag!