"Vinterdäck, vi måste nog fixa vinterdäck" sa Tobias i början av förra veckan.
"Neeee, inte redan, herregud, det är bara oktober!" svarade jag och dumförklarade honom i smyg.
"Men om vi ska åka hem till Leksand en kväll när det frysit på så tänker inte jag åka, bara så du vet."
Åh, han vet precis på vilka knappar han ska trycka. Sakta började en plan ta form i huvudet på mig. Jag fick åka hem helt enkelt, för att få på vinterdäck, det skulle nog bli bra (bara bra, inte perfekt, för mamma och pappa var inte hemma, de var i Småland hos Jonas ju...) dessutom kunde jag fixa håret, och ta med mig Martin och Lovisa tillbaka. Mmm, det skulle bli jättebra.
    När jag slutade på torsdagen kl 15 var det kallt, så kallt så man kan tänka sig att det är lite halt på vägen där hemåt, speciellt tänkte jag på vägen mellan Dala Järna och Leksand, där det skulle va mörkt när jag kom susande. Kanske inte så många bilar heller, kanske bara jag, sommardäck, is, och ett evigt mörker. För att inte tala om alla djur! Jag beslutade mig för att ta det säkra före det osäkra. Jag åkte via Ludvika och Borlänge. (Så här i efterhand vet jag inte hur många gånger jag svor över att jag aldrig någonsin kom fram...Usch så långt det var. Ska aldrig åka den vägen igen.)  

    Skulle jag våga sova i huset fast det inte var någon annan hemma? Njaaaa, om Malin sov där med mig kanske. Det gjorde hon inte, därför fick hon inte åka från gården förrän jag släckt och låst och också var redo att åka. Hon fick skylla sig själv; det var kolsvart och hon hade precis berättat om en superbra film där det mördades både hitan och ditan. Och med spöken i varenda hörn ville jag inte vara där ensam en enda sekund. Jag åkte och sov hos mormor och morfar istället.
    Snällaste pappa hade fixat tid för att sätta på de nya däcken kl 8 på fredagsmorgonen, jag blev väckt toktidigt av morfar som berättade att det snöade, och blåste, och framför allt antagligen hade snöat hela natten, för det var vinter ute. På riktigt. Mycket snö. Så jag måste upp i tid. För dig som inte vet vart min mormor och morfar bor, så kan jag berätta att nedfarten är en backe, rätt brant också, som man måste upp för innan man kommer någon annanstans, och jag stod längst ner. Jag åt frukost och tänkte att det var bäst att köra upp bilen på vägen innan jag gjorde mig i ordning, så jag klädde på mig och gick ut. Var det kanske en dm snö? Minst. Jag satte mig i och gasade, först lite, sen lite till. Det gick bra. Jag pustade ut. I samma ögonblick började jag spinna. Gasade lite till. Spann ännu mer. Okej, jag fick skotta. Letade snabbt på en skyffel och skottade, hela uppfarten rätt fort, för jag hade ju en tid att passa! Jag gjorde ett nytt försök. Spann bara ännu mer. Typiskt. Sand! Lite sand måste jag nog ha! Så jag sprang in för att fråga morfar efter sand, men icke. Jag slängde också en blick på klockan för att inse att det drog ihop sig, klockan var halv! Shit, ringede lite desperat till Helen, vet egentligen inte vad jag ville att hon skulle säga, eller vad hon skulle kunnat göra, men konstaterade ändå att hon inte heller hade nån sand. Ring morbror Stefan, var hennes råd. Naturligtvis svarade han inte. Ett försök till kusin Mattias också. Han svarade, fast han var på väg ut på jakt, men jag måste ha hjälp(!) jag antar att han hörde hur desperat jag var vid det laget. Han och några från jaktlaget erbjöd sig att hjälpa mig! Åh....Ja! Så glad jag blev! De dök upp på två röda dessutom, och med Joel bakom ratten, vi tre (fyra?) som puttade, och Stefan som stoppade trafiken uppe på vägen så gick det hela rätt fort. Stefan förmanade mig om hur halt det faktiskt var och hur idiotiskt det var att ge sig ut med sommardäck,"Nu kör du verkligen försiktigt Jajsan!". Jag bönade och bad om att Stefan skulle köra åt mig, vet inte vad jag tänkte, jag visste ju att han var på väg ut på pass, men ändå. Det var halt. Verkligen megahalt, och det gick max i 20-25 km/h. Jag blåhöll i ratten och liksom drog mig mot den, som om det skulle göra mig tryggare. Jag kände hjärtat bulta nästan utanför kroppen och när jag slängde en blick i backspegeln upptäckte jag att jag hade en bilkö på säkert närmare 10-15 bilar efter mig -jaktlaget bl.a.. Det var ju inte mindre stressande. Undrade just vad de där längst bak tänkte, svor säkert rätt rejält över mig. Hur skulle de kunnat veta att jag inte har vinterdäck och verkligen fick lov att köra så här sakta? Jag lovade mig själv att aldrig mer svära över bilar som kör för sakta igen.. När jag äntligen blivit av med bilkön bakom mig så hann jag upp en traktor ute på åkrarna. Tryggt, nu kunde jag ligga bakom i lugn och ro. Tills han blinkade att jag skulle köra om. Om? Jag? Glöm det, jag har ju sommardäck! Så jag blinkade tillbaka. Han blinkade igen. Fattar han inte? Jag vill inte köra om. Blink blink! Jo jag ville, för jag hade bråttom, men jag kunde inte. Väl framme (prick klockan 8 (helt fantastiskt)) klev jag ur bilen och kände hur benen höll på att vika sig under mig. Vilken pärs! Jag var så rädd så jag skakade i hela kroppen, jag lovar, men det gick ju faktiskt bra! Jag överlevde.
   Vintedäcken satt på efter 10 minuter och grabbarna på verkstaden lovade skrattande att det nog skulle gå lite bättre. Ah, jag andades ut när jag kände att däcken greppade underlaget, för att i nästa sekund inse att faran inte var över: Det fanns andra utan vinterdäck också! Såna där livsfarliga,såna till vilken kategori jag nyss också tillhört. Iiih. Enda skillnaden nu var att jag nog antagligen (förhoppningsvis) inte skulle vara orsaken till olyckan - bara inblandad.

Men nu sitter jag här i lugn och ro. Martin sover här intill, Lovisa ser på tv och korrigerar mig emellanåt. Tobias är på bio. Det är lugnt, och vi har haft en helmysig helg. Synd att den gått så fort.

Vinterdäcken sitter på. Inte är det någon is på vägen här, och vintern lämnade vi kvar i där hemma i Dalarna, men de kommer nog till användning snart ändå, så skönt att de sitter på. Värda allt besvär.