Har precis precis varit inne på en blogg till en -ska vi säga bekant(?)...
Jag har inte träffat henne på länge, men har ändå förstått att hon varit gravid och såklart underbart lycklig över detta. Nästan halva tiden hade gått men på det senaste ultraljudet så stannade deras värld. Hon hade skrivit ett fruktansvärt utlämnande inlägg om detta. Jag vet inte om det är rätt att jag sitter här och skriver om det. Antagligen så är det faktiskt inte det. Men jag blev så berörd, och känner så med dem i den här stunden. Jag tycker de är så starka och duktiga, och  trots att det var fruktansvärt att läsa inlägget så kan man inte ens ana den smärta som de försöker ta sig igenom nu. Jag vill på något vis ge dem energi att fortsätta kämpa, för trots allt så klarar de av  det här tillsammans, det är jag övertygad om. Men tankarna är med dem...

Ibland så blir man så påminnd om liv och död. 

För lite drygt en vecka sedan hände en singelolycka i Karlstad. Ungefär vid 07.00 en morgon så körde en bil in i ett träd på Färjestad och voltade sedan ner i Klarälven. Den låg upp och ner och var vattenfylld när räddningstjänsten kom till platsen 10 minuter senare. Föraren, som var 22 år gammal hade svåra skador i bl.a huvudet, buken, lungor och många brutna ben. Vid lunchtid dödförklarades han. Det var en grabb som Tobias hade gått i skola med. Två veckor tidigare hade de träffats, och Tobias hade åkt bil med honom. Och så plötsligt... finns han inte mer. En helt vanlig vardag på väg till jobbet, så tar livet bara slut.

Man vet verkligen inte vad som händer imorgon, eller ens idag. Nog ska man uppskatta och glädjas för det och framför allt DEM man har, varje vaken minut och sekund.