Igen...

Som tur var, så var platsen Forshaga. Ett ställe jag inte har för vana att besöka... Men nog är det pinsamt när man försöker handla utan pengar på kortet. När man står där och förbannar blodkärlen i kinderna för att de plötsligt pulserar, samtidigt som man försöker hålla hjärtrytmen och irritationen i schack med ett påklistrat leende på läpparna och piper fram något i stil med "Bankomat någonstans? Parkera kvittot..." och den snabba blicken bakåt konstaterar att kön ja, den har växt lavinartat. Kassörskan som tittar på en med ögon som inte vet om de ska känna medlidande eller frustration, men till slut bestämmer sig för frustration (som naturligtvis inte ska lysa igenom), innan hon som den övertrevliga människa hon eventuellt är, bemöter mitt pressade läge med ett bländande "Naturligtvis, bankomat finns där ute...". Tack. Ut... Luft! Va fasen, jag som garderat mig med både mitt eget och Tobias kort! Inte ens tillsammans kunde de fylla kassörskans önskemål på ynka 244 kronor... Vart har pengarna tagit vägen?
Forshaga Centrum är visserligen inte stort, men just då så... Bankomat? Där ute. Vart "där ute???" Efter lite virrande så hittade jag Handelsbanken. Så kunde jag åtminstone kolla Tobias saldo. Och konstatera att det skulle räcka halvvägs. Men för min egen del behövde jag verkligen en Swedbank-automat. Jag tittade mig omkring för att försökta lokalisera någon och insåg att nej, ingen... Kanske mamma eller pappa kunde sätta över lite pengar akut så jag kunde komma ut ifrån ICA Forshaga med åtminstone halva huvudet högt och matvarorna i påsen. Men de var på väg hem från Norrköping och så långt från en dator som bara var möjligt. Naturligtvis. Som tur var har jag räddande änglar i älskade moster med familj, så de kunde rycka in och föra över lite pengar. Jag behövde ju inte mer än en hundralapp lite drygt. Efter några långa minuter så ringde de upp och sa att allt var klart, de hade dessutom satt in lite mer än jag frågat om. Snällaste dem! Så jag gick triumferande tillbaka in i butiken igen. Ställde mig i kö och log mot den satans kassörskan. Jag vet vad hon tänkte, men jag säger det inte högt. Räckte fram pengarna från Tobias barskrapade konto och drog sedan mitt eget kort för att göra mig helt skuldfri. Trodde jag. "KÖP MEDGES EJ" lyste mig fortfarande hånfullt i ansiktet... Va faan... Jag fattade ingenting men kunde såklart inte göra så mycket mer än be om ursäkt och fråga om jag skulle packa upp varorna igen.. "Nej, jag gör det jag, det är sånt som händer". Fortfarande övertrevlig- konstaterade jag när jag utan att se mig omkring rusade ut genom utgången. Utan varor i påsen. Ja -utan påse också för den delen.

 Och ja, det är sånt som händer, det vet jag väl, jag sitter ju också dagligen i kassan. Men det händer inte mig! Borde inte hända mig. Jag har ju koll på allt, jämt, väl?

När jag väl kommit tillbaka till tryggheten i Karlstad och upprört förklarat allt för en Tobias, som sedan länge både sprungit och duschat klart (jag som bara skulle handla lite snabbt under tiden), slängde jag mig över närmsta Swedbank för att få rätsida på vad som hänt. Och jaha, övertrasserat och minussaldo (för andra gången i hela mitt liv) som såklart reglerades först med de pengar som skulle ha räddat min stolthet i Forshaga.    

Peace.