...för det är ju jag som lyckas med det som ingen annan gör.
Åh jo, fredagen var verkligen en sådan dag när inget -inget alls- gick som det skulle. Ni vet när det egentligen bara är att gå och lägga sig för att göra dagen så lindrig som möjligt för både sig själv och alla i närheten. Nu gjorde jag ju inte det utan beslutade mig för att genomföra dagen trots allt. Vilket så klart resulterade i mitt förra inlägg, samt gråt och tandagnissel.
 
Men idag är det måndag och kanske en bättre dag? Så kanske kan jag slutföra det jag inte lyckades med i fredags? Bl.a att få upp nya gardiner i köket. Alltså, jag var verkligen på god väg då i fredags, men så hände det! Åh, jag hade precis fått ner de gamla gardinerna och hoppade ner från stolen baklänges, ni vet, som man gör, så var det bara det att det stod en stol bakom också, och (nu blir det svårtatt förklara här, men jag försöker) jag landade såklart inte där jag skulle -utan med svanskotan på ryggstödskanten (förstår ni då?) en fullträff skulle man kunna säga. Jag gjorde som när man var 3 år gammal, jag grinade rakt ut och sprang och slängde mig på sängen för jag visste inte vart jag skulle ta vägen, och fortsatte gråta där. Det gjorde såå satans ont att jag mådde illa. Det har dessutom gjort lika ont att sitta, stå och gå som att ligga, hela helgen, och allra värst har det varit att resa sig från sittande -är fortfarande förresten. Kan man krossa svanskotan? Jag undrar om jag kanske i så fall har lyckats med det?
Lär av andras misstag (mitt i det här fallet) för det här önskar jag inte ens min värsta fiende... (eller jo kanske, skulle vara den  verkligen verkligen värstaste i såna fall då kanske ...ähum...)

Annars tar jag nya tag och hoppas på en ny, bättre vecka!