...Det slutar nog med både delarna verkar det som:
Att leva och gå såhär som jag gör är skönt... Jätteskönt faktiskt -men lite jättejobbigt också. Kroppen och hjärnan anpassar sig så fort efter tempot man har i vardagen -alltså inget tempo alls just nu för min del, så det blir lätt lite virrigt (jaja -lite mer virrigt än normalt) och en del glömska. Jag känner naturligtvis själv av det inte håller, det blir liksom lite jobbigt att ständigt gå och undra vad man glömt, om  man glömt något eller om man kommer glömma något. Så för några veckor sedan skulle jag köpa en tidning, gjorde det och på vägen ut såg jag den! Plötsligt bara stod den där i stället framför mig och på den stod det skrivet med osynliga bokstäver; "jag är din räddning Johanna, köp mig!". Så naturligtvis köpte jag den. Årskalendern 2009 som numer rymmer hela mitt liv med innehåll. Den som alltså får mitt liv att fortskrida på ett förhållanevis alldeles normalt sätt. Så det första som görs på morgonen är alltså att ta en kik i denna älskvärda lilla bok. Förutom idag. För då fanns den inte där! Shiitttans! Och nu jag har letat överallt och ringt till mormor (kanske den var där?) och hittar den ingenstans! Så nu ligger nerverna utanpå, och jag undrar vad det var som skulle hända idag?

...Köper den för att INTE tappa bort mig så tappar jag bort DEN!! Gaahh...

...Mitt absolut sista hopp står till Moster T, och jag hoppas hoppas verkligen att jag förlagt den hos henne...