Precis just när man tror att man faktiskt har bestämt sig. Eller när man bestämt sig för länge länge sedan egentligen och bara väntat på rätt tillfälle att göra slag i saken. När tillfället plötsligt är där och man tar första steget. Precis just då infinner sig tvivlet. Och tusen andra möjligheter öppnar sig. Och så står man där och tittar åt det ena hållet, sedan det andra, och så tillbaka igen. Undrar vad som blir bäst i längden. Vad som är menat att bli. Önskar man visste vad framtiden planerat för just de här händerna, fötterna och allt därimellan -mig. Önskar kanske att andra kunde välja. Att man kunde stoppa huvudet i sanden och bara åka med, kika upp ibland för att se hur långt man kommit, men inte behöva bestämma eller kunna påverka mer än så för tillfället. 

Och kanske kan andra bestämma. För besluten måste inte fattas precis just just nu. Kanske finns inte ens alternativen, men antagligen så gör de det, och det är nog därifrån man får utgå. Sen visar sig resten.

Det är visserligen ett riktigt i-landsproblem att inte veta åt vilket håll man ska gå, men ack, det är fortfarande ett problem se.