Ja jag hade verkligen en nära-döden-upplevelse idag. Gud jag trodde aldrig jag skulle återhämta mig!
Jag var på gymmet och körde ett pass med en tränare. 30 ynka minuter. Och jag trodde inte jag skulle ta mig levande ut därifrån. Efter våran lilla dejt tyckte hon att jag skulle köra 20-30 minuter cardio (jag hade redan då svårt med andningen samt att hålla styr på både ben och fötter), hon rekommenderade trappmaskinen och löpbandet. Så försvann hon och lämnade mig åt mitt öde för ett tag. Pustandes och frustandes tog jag mig upp på maskinen och efter en stund lyckades jag även få igång på den, men jag lovar att jag såg ut som ett levande frågetecken -vad är det för fel på on-knapp resp. off-knapp? Varför alla dessa övriga miljoners inställningsknappar?... Fast alltså, jag trampade i några minuter innan jag tog tillfället i akt att helt enkelt åka hem när jag såg att hon satt upptagen vid sin dator. Jag smet undan den där satans cardion... Väl hemma drabbades jag plötsligt av hemskt dåligt samvete över att jag faktiskt fuskat. Men jag var såå jädrans trött! Jag kunde ändå inte förmå mig att gå in och duscha utan kompromissade med mig själv och sprang fram och tillbaka till klubbhuset. Det är åtminstone nästan 2 km, men kanske hade jag tjänat på att stappla på i trappan ändå, för satans vad varmt det var ute. Jaja, somliga straffar Han med detsamma. Efteråt tog jag en lååååång avslappnande stretching ute på gräset (i skuggan) och där somnade jag sen av i väntan på att cleaning-ladiesarna skulle bli klara inne i huset. 

Och på torsdag är det dags igen. Jag kan ärligt säga att jag inte är lika pepp inför då som jag var idag. Nu vet jag ju vad jag har att vänta mig. Innan idag trodde jag jag var lite lite (väl)tränad. Nu vet jag att jag inte är det. Gaash, må det aldrig bli torsdag!