S:et och jag har pratat lite om hur man kommer förändras under det här året. För sannolikheten att man kommer hem och är samma Johanna eller Sandra som man var när man åkte, är nog rätt liten. Fast jag har svårt att se att en sådan här upplevelse på något vis skulle kunna ha någon bad impact...
Något som vi båda två lagt märke till är att vi upplever känslor så mycket starkare nu än vad vi gjort förut. Vi har helt enkelt blivit lite blödiga ;) Och vad det nu kan bero på måste jag nog låta vara osagt, men kanske handlar det till en del om att man trots allt är ett halvt jordklot från dem som man är van att ha nära inpå.. Kanske någonting annat. 
Självklart kommer också någon sorts självständighet som ett brev på posten. Jag pratade lite med min farmor idag (eftersom hon fyller år) och hon funderade lite på hur det gick för mig här borta och så. Men hon konstaterade att det nog är värre för dem där hemma. Alltså, man hanterar situtionerna som dyker upp -om de ens dyker upp, och man lär sig att tackla verkligheten därför att man inte har något val. Jag minns så väl när jag styrde ut på freewayen, I85:an, första gången. 6-filigt och bilar bakom, framför, till höger och vänster -överallt. Det var såå läskigt. Jag var verkligen livrädd själv. Nu, några veckor senare så är jag inte det. Jag parerar mellan filerna som vilken amerikan som helst. Tränger mig in emellan eller lägger mig på tutan om det skulle behövas -och jag reflekterar inte längre över den busy trafiken.
Rädslan över att se dum ut i andras ögon har jag också överkommit. Om jag ens haft någon sådan. För jag vet ju att jag gör bort mig och säger fel stup i kvarten. Jag skrattar om det är av den kalibern att det behövs, men jag vet också att jag lyckas göra mig förstådd för det mesta. Det finns så mycket olika folkslag i det här landet, och jag är definitivt inte sämst. Eller kanske ibland. När jag vill. 

Naturligtvis upplever man ju inte förändringar hos sig själv på samma sätt som människor runt omkring en gör.. Och året har bara börjat så jag har ju verkligen mycket kvar att se och göra. Det är bra. Och som sagt, jag tror inte jag kommer hem som en sämre människa. Snarare kanske som lite klokare, lite mer erfaren, lite starkare, lite lyckligare och tryggare med massa mer energi och glädje. Hoppas jag. Vi får la se, visst?!

Förra veckan när vi var på shopping slog jag förresten i pannan i en klädställning när jag skulle kika lite närmare på ett plagg, så jag började blöda. Har jag nämnt det? Det gjorde nedrans ont ska ni veta, och Sandra och Mollsan bara skrattade. Fast det skulle jag å andra sidan gjort om det hände någon av dem också...