Nu ska ni få höra en helt fantastisk glimpse som skulle kunna bli historia. Det handlar om Sandra och Johanna som hittade hela vägen till Stone Mountain utan att köra vilse nån endaste gång. Förrän vi väl var inne i självaste parken.. Med hjälp av karta kom vi till slut rätt och sedan klarade vi oss hur fint som helst. Tills vi skulle köra hem. Hon hade ju för sjutton gubbar inte skrivit ner vägen hem utan bara vägen dit! Och GPS:en fick fnatt för ett par dagar sedan så den vågade vi inte lita på förrän vi verkligen var i akut behov av hjälp.

Men vi börjar från början.
Planerad sovmorgon på söndagen. Som blev abrubt avbruten då en lovely granne fick för sig att klippa gräset eller köra lövblåsen eller vad tusan det nu var, klockan 9.20 en söndag! En på tok för kort stund senare, så var klockan plötsligt 11:20 och vi insåg att det var dags att ta tag i dagen. Någon har nämnt för mig att man aldrig ska äta ute en söndag vid tolv-tiden, då har folket här i landet precis kommit från kyrkan och istället intagit varenda tänkbart matställe. Trots det infinner vi oss på J Christopher's för en brunch tio minuter över tolv. Och vi var såklart inte ensamma. Men brunch blev det till slut. Och den satt fint.

Sedan gick allting alltså som en dans till dagens mål, Stone Mountain Park. Vår tanke var att vi skulle gå trailen till toppen. Det var en toppenfin söndag, och precis när vi kom fram insåg vi att vi inte hade något vatten med oss. Och gissa vad glad jag blev att jag inte städat bilen på länge, för där fanns ju två gamla flaskor och skräpade. Men fräscht vatten var de plötsligt som nya igen -fast dubbelt så värdefulla! Att gå runt berget var 4 miles. Att gå uppför var 1,5 miles enkel tripp -dubbelt så långt om man studsade ner också =). Så det var bara att traska. Och det gjorde vi. Supermys! Utsikten var verkligen belöningen för mödan och att ta skyriden upp hade inte varit samma sak. 
                         
                         
                          Vattenpaus med jämna mellanrum var välbehövligt i värmen...
                         
                         
                          Fin utsikt. Och långt där borta syns Atlantas skyline...
                         
                          En del energi kvar trots allt!
                         
                          Själv bjuder jag på ett lyckohopp a la kanin!
                         
                          S:ets bidrag...
                         
                          ...till det äckligaste träd jag någonsin sett. Men bättre där än på marken...
                         
                          Så här såg det ut, berget... Mer en gigantisk stenkulle kanske?...
                         
                          Med en enorm inristning på. De tre musketörerna? Helt ärligt ska jag forska
                          mer i, och återkomma, om vad det här är för place egentligen. Men Martin
                          Luther King nämnde denna plats i sitt berömda tal när det hölls. Och även 
                          KKK har någon slags koppling till det här berget... Men som sagt. Jag ska 
                          kolla upp det lite nogrannare.
                         

Jaja, såå lite vilsekörning på hemresan, och sedan letade vi som tokar efter min favoritrestuarang för att där hade vi bestämt oss för middag! Bamboo Garden heter den. Och ja, det är det bästa stället men jag hittade verkligen inte dit. Och GPS:en lurade oss fel två gånger innan vi till slut fick ge upp och ringa eefter hjälp. Sandra hade börjat ge upp hoppet när den plötsligt dök upp. Själv hade jag kunna åka hela natten för maten på det stället. Och såhär i efterhand Sandra med. Mongolian Beef är lätt favoriten. Eller Sweet'n Sour Chicken. Eller Sesame Chicken... Whatever. Göttans! Och en bra avslutning på en bra dag.