Teknikens värld har aldrig varit min starkaste. Helt ärligt har jag inte heller någonsin varit särskilt intresserad.

Min mobiltelefon har varit trasig ett tag... Ja, faktiskt rätt länge när jag tänker efter. Jag har dragit slutsatsen att det är högtalaren som gett upp. Jag hör när det ringer, ringsignalen fungerar som vanligt och den som ringer hör mig. Kruxet är bara att jag inte hör någonting alls. Det låter inget. Som om jag inte ens svarat. Eller ringt. Stendött. Så nu, skulle vi hitta en ersättningstelefon äntligen för det går inte längre. SMS är visserligen en rusktigt bra uppfinning, men ibland är det bra att kunna ringas också. Vi talar ingen ny telefon här, utan en från samlar-lådan. Provade en Nokia. Hittade laddaren. Laddade, men fanskapet slog ju inte på sig hur jag än betedde mig. Två trappor upp till Molly för att fråga henne om den verkligen funkade, och det gjorde den. Man skulle visst bara trycka på ON-knappen (som jag inte sett överhuvudtaget, måste tryckt på alla utom den där satans, och väl dold var den också. Vad ska det vara bra för?). Tid och datuminställning. Som tur var kvar i Mollsans rum för inte fdök det upp några siffror på displayen fast jag tryckte och tryckte. "Molly?". Man skulle visst skrolla fram siffrorna på upp-och-ner-tangenterna. Huur logiskt?? Whatever. Molly frågade om jag behövde mer hjälp men icke. Kröp ner i mitt krypin igen och skulle sent omsider skicka ett reply till Sandra. Skulle bara lägga in mina kontakter först. Som fanns i gamla telefonen! När jag väl fått bort batteriet och skiftat simkortet x antal gånger och skrivit ner alla nödvändiga nummer på ett papper och skulle till och lägga in dem så kom det inga siffror när jag tryckte på knapparna. Var jag dum i huvudet på riktigt? Upp två trappor till Molly. "Knapparna funkar inte..."... "Du är värre än en grottmänniska Johanna..." Men faktiskt så fick hon ta tillbaka det, för de funkade faktiskt inte... Inte ens för henne! Så hon rotade vidare, och hittade en annan Nokia, en modell som var i klass med 3210:an ni vet, sms och ringa. Superbra för mig. Det är det jag kan och förstår mig på. En som man kan kasta hårt i väggen och den ser lika nöjd ut för det, det skulle bli perfekt. Tyvärr hittade vi ingen laddare till den bara för det. Till slut lyckades vi få ihop nödvändigheterna till en Samsung. Som jag laddade, och fick igång. Nöjd! En stund åtminstone... för sen dog den lika fort igen. Ur med batteri. I med batteri. I med laddare, ur med laddare. Stendöd. Så till sist gav jag upp. Jag måste ha alarm till imorgon för att ta mig upp ur sängen. Och Sandra fick lov att få svar på sitt meddelande. Så nu har jag satt tillbaka SIM-kortet i min none-working phone igen. Och gissa vad! Då, utan SIM-kort så laddar Samsungen helt utmärkt. Det skiter jag i. Allafall till imorgon.