Vi skulle vara där i tid. För inskrivningen började 9:30, och pågick till kursen var fulltecknad. Så för att slippa kö samt vara säkra på att verkigen få komma med så åkte vi i mycket god tid. Vi hade både vägbeskrivning, karta och gps. Och när gps:en visar att vi skulle vara framme ett par minuter senare så var vi rätt nöjda när vi konstaterade att klockan bara var 9. Precis som vi planerat med andra ord... Sandra lovordade gps:ens tillkomst och varande på jorden. 120 sekunder senare stod vi i en stor korsning -gps:en visade att vi nått vårt mål och kartorna med, men inte tusan befann vi oss vid Catedral de Fe! Snarare någonstans mitt i med inget annat val än att fortsätta framåt då det var bilar bakom, framför, till höger och vänster... What the hack! Jaja, vi hade ju några minuter på oss, och en katedral kunde väl inte vara så jädrans svår att hitta... Vi rullade framåt, och plötsligt ser vi det! Tornet! Det är ju självklart! Vi ska ju till tornet! Så vi styr kosan mot tornet. Plötsligt svor Sandra "Jag säger ju det! Det där satans gps:erna visar ju alltid fel!". Eh? Väl framme vid kyrkan med tornet visar det sig vara en baptist-kyrka, och ingen katedral, men under tiden har ett annat torn dykt upp så vi headar bara vidare mot det istället -egentligen inte särskilt bekymrade. Förrän vi står där och kontaterar att det inte är där heller! Vart fasen skulle vi egentligen? Till slut har vi snurrat in oss rejält och det återstår inte mycket annat än att fråga oss fram för plötsligt har vi lämnat Lawrenceville bakom oss. 
In på Subway som två nötter och ett par minuter senare är vi iväg igen... Åt ett helt annat håll, och enligt beskrivningen ska vi åka 3 redlights innan vi tar av höger för att återigen komma på rätt väg. Dessvärre dyker ett bekant namn upp i 1:a redlightet..."Bestäm snabbt, ska vi chansa här eller fortsätta framåt?", "Äh vi chansar" -och så svängde vi av! Frågade om hjälp men följde allafall inte vägbeskrivningen kom vi på en stund senare. Hur som helst kommer vi fram på den väg vi ska på och kör återigen på vägen som vi kom på från början; "Nu KOLLAR vi på riktigt!". Vår slutadress har husnummer 675, och snart upptäcker vi att ju längre vi åker, desto lägre blir husnumrena. Vi åker såklart åt fel håll. Vänder runt, in på en satans bensinmack och frågar igen, helt plötsligt 30 minuter sena. Men vi är nära nu! Höger innan korsningen vid 316. Och rätt som det var står vi i korsningen vid 316. Med bilar överallt... Och då ser vi det! Det ser ut som allt annat än en katedral med tinnar och torn. Vi ser till och med en gigantisk skylt, och vi ser att vi missat infarten... U-sväng men till sist så är vi där!

Behöver jag säga att kön var lång? Behöver jag säga att vi vackert fick ställa oss i kön och vänta... och vänta... och vänta. Sandra tyckte att vi var ungefär som kreatur, stod fint på rad som om vi väntade på mjölkning? Gödning? Grönbete? Slakt? 
Nästan 1 timme senare än det våran tur, och jag går in först. Jag hälsar och frågar kvinnan vid skrivbordet hur det är innan hon börjar kvittra;
"Men du är väl inte här för att ta någon engelska-kurs?"
"Joooo"
"Men du pratar ju lika bra som oss!" Så skrattar de åt mig när de fortsätter..."Man gör ett test, det finns sex levels och du skulle inte ha några som helst problem. Du har inget att hämta här, du måste söka college istället!"
Bäst att ta in Sandra. Och så förklarar de för oss att vi kan åka hem och skaffa ett GED-diploma så vi kan söka college istället. "Have a good day". Tack detsamma! Vi som hade bestämt för att vara lite sämre på det där testet, fick inte ens möjlighet att göra det. Men köra vilse fick vi. Och stå i kö. Och plötsligt hade hela förmiddagen gått. Vi som så gärna ville läsa något... Eller ja, jag allafall. Sandra måste, vare sig hon vill eller inte!
Bara att ta nya tag. En annan dag.

Godnatt!

Ps. Jag vet att vi inte skulle skriva om den här strapatsen, men va fasen Sandra, ingen lär bli förvånad...