I lördagskväll packade vi (vi är idag liksom allt som oftast jag och S:et) picnic med sparkling water, bagels, cream cheese, sliced ham, körbärstomater och chips innan vi begav oss ut på färd. Vi hade kollat kartan hemma, vi hade klottrat ner några hållpunkter så vi visste när vi var på rätt väg, och så hade vi ju också vår (o)vän GPS:en. Målet var Buckhead, ett fancy område ner mot downtown där det tydligen ska finnas mansions -villor som lika väl skulle kunna kallas slott egentligen.

Inte föga förvånande började vi färden med att köra i cirklar innan vi tog oss ut på I85, men sedan så klättrade vi rätt rejält på hitta-rätt-stegen, för 30 minuter senare stod det plötsligt Buckhead på skyltarna runt omkring oss. Hotellkomplex av glas tornade upp sig på både sidor av gatorna och restaurangerna trängdes efter trottoarerna. Rätt imponerande såklart, men det var inte därför vi var där! Vi skulle hitta lyxvillor i 27-miljonersklassen! Så vi körde vidare, men så blev det mörkt lagom till vi kom på en smal lummig gata som nog hade kunnat vara vårt mål. Förutom ett par gigantiska hus som skvallrade om att det vi sökte fanns där i det svarta så var det enda vi såg upplysta gater och fences. Och egentligen hade vi siktat in oss på ett specifikt neighbourhood eller area som vi tyckte lät lovande, Buckhead Village, och där var vi med säkerhet inte. Vi hittade heller inte dit. Därför tänkte vi om och började istället leta efter en restaurang där vi hade ett presentkort att äta på. 

Vi hade adressen och matade in den i gps:en. Naturligtvis fanns den ju inte utan man fick också välja om man skulle SW eller NE, och det hade vi ju ingen aning om, så vi fick chansa. Och klättrade faktiskt ett par steg till på stegen, för rätt som det va befann vi oss ändå på rätt gata. Vi letade skyltar och en stund senare delade sig vägen så man kundce åka i huvudsak höger, eller vänster men en smal fil ledde också rakt fram. Vi visste ju att vi befann oss på rätt gata så vi hade ingen lust att köra av den, därför headade vi på och snabbt gick det. Plöstligt befann vi oss i mörkret. PÅ riktigt. Vi hade kört rakt in i ett kompakt mörker och när ögonen vant sig så hade vi hamnat i ett bostadsområde. Hade det dessutom funnits en gate så hade vi plöjt rätt igenom den, så mörkt var det, och så snabbt gick det. Nu fanns det ju ingen gate, och vi var fel! Hur fasen det gick till vet vi inte, men det var bara till att vända om och köra tillbaka. Ett par minuter senare var dök stället plötsligt upp på höger sida. Och vi hade kört förbi första gången med, men som vanligt sett nada. Det visade sig vara ett litet mysigt kvarter, och känslan av att vara utomlands infann sig med ens. Det var litet, pittoreskt och varma vindar gjorde det så varmt och behagligt. Maten var helt fantastiskt god, jag åt chicken pepperdelle med broccoli, bacon och soltorkade tomater och S:et en burger. Dessutom fick vi riktigt sparkling water i en fin flaska, och inget tramsigt kranvatten med klorsmak och lite kolsyra på det som de flesta haken här annars erbjuder.





Hemresan gick naturligtvis inte utan krusiduller den heller, och jag vet inte hur, men på något ofrivilligt sätt lyckades vi reta upp en lastbil (eller chaffören) i filen bredvid oss. Rätt som det var kom det något flygande som träffade vindrutan, vi trodde det var en giganstisk firefly, men när vi hunnit samla tankarna slog det oss vad det faktiskt var; en glödande fimp! Chaffören hade kastat en fimp på oss! Fy, där bredvid kunde vi ju inte ligga, så vi gasade. Och vet ni vad som händer? Lastbilen byter fil till samma som oss och kommer upp bakom. Vet ni hur det känns att ha en skenande lastbil som närmar sig i arselet? Läskigt. Och rätt mycket bilar, så det var ju bara att anpassa sig i ledet. Jag gasade så mycket jag kunde, och han där bakom med uppenbarligen. Till slut fanns det tillräckligt med space att dra på ordentligt så jag tog chansen. Jag vill verkligen inte köra för fort i det här landet, för böterna är saftiga, och det vilar poliser i varje hörn (vilket egentligen är något mycket positivt), men då fick bilen faktiskt visa vad den gick för. 

Strax därefter kom vår exit, den dök upp ur tomma intet -eller mitt i mörkret snarare, igen. Och jag vet inte hur det är tänkt att man ska hinna se den, den borde vara upplyst, men det var den inte. Svänga eller inte, det var frågan, jag skulle inte hunnit egentligen, eller snarare, jag hann inte. Jag hamnade mitt emellan. Inte i diket som tur var, för det var väl tilltagen yta framför mig där vägen delade sig så med en liten krok fixade vi oss på rätt kurs igen, men som sagt, gärna en gatlykta tack för där körde jag inte fortare än vad man faktiskt ska precis där!

Vi kom också på under hemresan att vi hade vår picnic med oss, så trots att vi var mätta efter middagen så beslutade vi oss för att vi inte kunde komma hem utan att ha rört vår medhavda mat. Därför blev det picnic på clubhouse-parkeringen. Vi delade på en bagel och drack ett par klunkar vatten var. Sedan var vi rätt nöjda med oss själva. Slängde skräpet i en soptunna som i sin tur betalade tillbaka med en odör som inte var av det trevliga slaget. Den satt kvar i bilen på tok för länge och vi undrade varför vi valt just den soptunnan? 

Stanken är borta nu. Och vi sov gott. Och hade haft en rätt chill kväll trots att det inte gick som vi planerat -fast det gör det ju å andra sidan aldrig. 

   
(Dessa bilder är inte mina, men såhär ser det ut. Ska plocka några från Sandris sen, för jag är bra på mycket, men köra bil och fotografera klarar inte ens jag av att göra samtidigt)