Men nu undrar ni väl vad som flugit i mig, men jag har bara en sak till för idag som jag kom att tänka på och som jag tycker är så härligt här. Jag vet inte hur det är i andra delar av USA, jag kan tänka mig att det är lite annorlunda på den västa sidan landet. Men här, i Atalantana finns inte modet med att man ska vara en size zero direkt. Det finns så mycket former och modeller på kroppar att inte ens den vildaste fantasin räcker till ibland. Jag tycker det är en bra sak! Jag skulle nog säga att mitt intryck är att här är det former som gäller. Bröst visst, men inte specifikt utan också rumpor, höfter och jaa -former över huvudtaget. Och jag tycker det är så skön motsats till hemma där det finns någon slags sjuk strävan efter den tunnaste, smalaste kroppen (speciellt bland tonårstjejer!*). Det är nästan så det inte finns plats för andra, att man tittas snett på och döms som person efter vad man har för mått på kroppen. Så är det inte här. Alla ges utrymme och respekteras för den man är och hur man ser ut på ett heeelt annat sätt. Det är en helt annan acceptans, det är vackert och jag älskar det!    

Nu var det länge sedan men jag vet inte hur många gånger jag och S:et suttit på en mall mitt i hallwayen och bara tittat på folk. Folk i alla former och storlekar. Och kläder! Det också, hemma ser alla mer eller mindre likadana ut -speciellt innan de passerar den (varierande) ålder där de kommer på att man också kan välja att vara sig själva och trivas helt utmärkt med det -när man väljer vänner efter insidan och inte utsidan. Hur som helst, tillbaka till det här med kläder! För det är ju också roligt! Här kan man hitta huuur mycket galet fula kläder som helst -i varje butik! Och snygga plagg också, utbudet är enormt, vilket såklart också bidrar till att det finns möjlighet att vara den man faktiskt känner att man är, och inte behöver se ut som alla andra. Ska man ändå försöka hitta någon slags standard -helt utan åldersindelningar och liknande- så känns det som att det skulle kunna vara en collegetröja, tämligen illasittande jeans och joggingskor! (Men vet ni, jag kan inte direkt tycka att det där med de illasittande jeansen är personerna i frågas fel, speciellt inte om de är män. För USA ska vara jeansens hemland, men det finns inte många välsittande jeans för män att få tag på, är det inte konstigt? Så grabbsen har inget annat val än att gå i de där pösiga-på-fel-ställen-Lewisen...)  

Jag skulle ljuga om jag säger att jag inte dömt ut någons outfit (undra, avslutade jag inte just stycket ovanför med att såga min egenutnämnda amerikanska standard, tro?! ;) ) då när vi suttit där på mallen och tittat på folk. För det var det enda vi egentligen gjorde, noterade och kommenterade folk och deras kläder. Men man måste få det också, få ha lite åsikter, dock kan man ha dem i hemlighet så det på intet sätt kan såra, och framför allt; inte lägga någon vidare värdering i dem. Man måste komma ihåg att folk tycker de är fina i whatever they're wearing, annars skulle de inte ha det på sig!! 


OBS!! naturligtvis finns här också trådsmala brudar med ansikte och kropp så modiferade av plastikoperationer så man inte kan låta bli att tycka synd om dem, men låt hoppas att de är lyckligare människor nu än innan då, och att de har vett nog att värdera sig själva efter sin insida också. Jag har en sådan på min yoga.  Hon är så smal att jag senast idag kom på mig själv med att undra om hon plockat bort varenda revben... Hon har en rumpa som hon inte ens kan fylla ut ett par yoga-pants med (och de är ju ändå tighta), hon är slätare än nyspolad is i ansiktet, har läppar så gigantiska att de nästan känns malplacerade och bröst modellën större än...stora. Och jag undrar så ofta hur hon känner sig. Vacker? Lycklig? Ful? I väntan på att få rätta till nästa lilla detalj? Glad? Osäker? Jag har så många gånger förundrat försökt tyda hennes ansikte, men inte lyckats. Jag hoppas så att hon är en lycklig och harmonisk människa. Att hon är glad och stolt över att hon är just sig själv och ingen annan, men jag har av någon anledning svårt att tro att det är så... 


*Jag brottades som alla andra tonårstjejer också med det där pinnsmala idealet, men lade som tur var väldigt snabbt ner och tog istället ta min pappas ord som mantra; "Du har grov benstomme Johanna, du kommer aldrig kunna bli som de! Och förresten, varför behöver du det? Du är en sporttjej och behöver dina muskler!" eller när jag för första gången blev intresserad och skulle köpa högskaftade stövlar, men redan då utövat x antal tusen tåhävningar för att stärka mina sönderstukade fotleder; "Det är ingen idé du provar de där, de enda stövlarna du kommer kunna ha är gummistövlar!". Dessa kommentarer hade kunnat knäcka mig, men de gjorde de som tur var aldrig. De fick mig istället att acceptera mitt öde och sakta men säkert börja tycka om och vara tacksam för den kropp jag faktiskt fått!