Jag går och är lite förundrad över hur bitarna faller på plats på något konstigt vänster. Efter en del veckor i fullständig förvirring och kaos så börjar det bli lite rätsida på det mesta. Jag har fått några härliga besked som gör att jag kan lägga mina panikskimmrande vad-ska-jag-göra-när-jag-blir-vuxen-funderingar på hyllan för ett år framöver och med gott samvete (det kommer ändå hända någonting) köra på i spåret av förnekelse ett tag till; jag-ska-aldrig-någonsin-bli-vuxen-så-jag-behöver-inte-bekymra-mig-allafall. Det känns helt perfekt lagom mödosamt att vara där jag befinner mig just nu. Förhoppningen är sedan att när augusti kommer nästa år så har jag fått någon slags uppenbarelse så jag vet precis vad det ska bli av mig, eller att jag åtminstone vet åt vilket håll jag är påväg.

Om ni vill veta vad som är tanken för den närmsta tiden så kommer de få dras med mig på Clas ett litet tag till -ingen lugn och ro förrän till hösten haha, och sedan åker jag tillbaka till USA i början av oktober igen. Tillbaka till älskade Atl.

Att veta att jag faktiskt kommer åka gör att jag njuter av att vara hemma. Det är inte det att det inte är bra här, det är bara att det är så bra där också. Och Leksand står kvar har jag hört sägas...