Någon med på tok för mycket på tapeten. Med massor av underbar vänner och människor runt omkring sig. Som ville vara med överallt och vara alla tillags. Som älskade sitt jobb och allting annat runt omkring också. Alltid fem minuter för sen, med andan i halsen men ett leende på läpparna. Någon som rusade runt för att inte missa något, men missade ändå. Som hade stenkoll på allt men när det kom till detaljer - var virrig som få; "meeeen vart la jag bilnyckeln nuu då? eller "vred jag aldrig på torkskåpet? men jag hängde ju in tvätten...". Någon med ett galet perfekt liv. Och massor av drömmar.

Någon, som fick chansen att leva sin dröm för en begränsad tid. Som gjorde det, och gjorde det fullt ut i nästan ett år.  

Och någon kom hem. Tänkte att det (nästan) bara var att hoppa tillbaka in i det galet perfekta livet som lämnades en massa månader tidigare. Och det blev tvärstopp. Det fanns inte längre. Eller fanns inte någon? Jo. Men någon är inte längre samma någon. Vem är någon i den här situationen? I den här miljön? Där? Hemma? Inte samma, inte heller någon annan. Det här hänt mycket. Så mycket mer än vad som någonsin kunnat förutspås. Och anpassningen är tuff, men bitarna faller på plats. Det är ok.

Det är ok.