Hawaii, dag I

Jag och alla mina resväskor (som sedan skulle med hem till Sverige) blev avdroppade på tisdagen. Eftersom vi skulle åka ganska tidigt på onsdagen så var det bättre att sova där. Så det gjorde vi, och gick upp bra i tid för att hinna till Marta-stationen och tåget som gick till flygplatsen. Trodde vi. Promenaden dit tog längre tid än vad vi trodde, och vi kom såklart iväg mycket senare än planerat också -ni vet ju hur minuterna tickar iväg på morgonen. Trots att det bara var morgon var det fruktansvärt varmt och svetten lackade snart samtidigt som vi drog på våra väskor och Elin mumlade "vi hinner inte, vi hinner inte"....

Väl på tåget konstaterade vi att vi skulle kunna ha 10 minuter på oss att checka in och sedan rusa. Kanske en kvart om tåget bara åkte lite fortare.... Det gjorde det men när vi droppade väskan i disken sa tanten som stod där "Ni får nog ta och skynda er, boardingen börjar om 5 minuter." Va?! 5?! 5 minuter?!  (För er som inte vet är Jackson-Hartsfield Airport en av världens största, om inte den största. Det går tåg till alla concourserna och de ligger i följande ordning; Bagage claim/ Check-in - T - A - B - C - D - E. Vi skulle naturligtvis till concourse E, den längst bort.) Som tur var gick det fort genom securityn, och vi skyndade ner för rulltrapporna och till tåget.  Bara för att inse att det var out of service. Vad är oddsen? Hur många minuter var det kvar? 3 kanske? Varför i hela helvete skulle de boarda planet så tidigt? Ingen annan verkade ha planerat så dåligt som vi för ingen annan verkade ha bråttom. Men skulle vi stå och vinka av planet istället för att sitta i det påväg mot våran drömsemster? NEJ. Så, vi drog av oss skorna fort som tusan, tog dem i handen, hade vårt handbagage i den andra och sprang. Och sprang. Vi zig-zagade mellan alla människor så fort vi kunde, och folk ruskade på huvudena åt oss. Plöstligt fann jag sitationen så sjukt komisk att jag brast i gapskratt. Det gjorde ju allting ännu mer absurt, och vi skrattade ännu mer. Elin stackarn har ont i foten och kunde inte springa så mycket, dessutom blev hon också kissnödig också vilket gjorde att ja, vi fick övergå till powerwalking istället för att undvika en olycka. Våra 5 minuter hade gått för längesedan, och vi kollade flightstatusen på varenda tavla vi passerade. Det bådade ändå gott... Men usch så vi skyndade. Skulle det plötsligt stå boarding istället? Skulle vi vara körda då? Närmare (det är en gissning, men en rätt bra sådan tror jag) 2 kilometer senare nådde vi äntligen concourse E, utan att de börjat boardingen. Det betydde att Elin fick ett efterlängtat toabesök, och att vi också kunde köpa med oss lite mat till på planet. Men gosh, så svettiga vi var! Och lyckliga. Vi skulle ändå komma iväg på våran efterlängtade solsemester.

                            
                            

10 timmar senare landade vi. Och ytterliggare ett par timmar senare hade vi checkat in på vårat hotell, tagit en strandpromenad och ätit lite middag. Vi var galet trötta och somnade ovaggade... kl 9 på kvällen, eller -3am Atlanta-tid. Vi var på Hawaii.