Eller skulle vi stanna hemma och se VM-finalen istället ändå?

Nej. Det skulle vi inte.
Min näst sista helg i Atlanta -och sista med Elin- håller just på att ta slut. Men den har varit toppenbra. Idag packade vi med en picknick och tog Marta-tåget mot Turnerfield för att uppleva våran livs första baseballmatch i det här landet. Baseballen här får nog trots allt räknas som lite större och mer populär än hemma i Sverige. Och gud så roligt det var! Vi var -och är- inte helt 100 på reglerna, men förstod tillräckligt för att finna matchen spännande och intressant, och det är ändå en upplevelse att bara vara där. 

                       
                        
                       
                         
                       
                       
                       
                        
Matchen slutade med vinst 3-2. Har ingen aning om ifall det är vanliga eller ovanliga siffror i en sådan här tillställning, men det var som sagt spännande och vi fick både se ett par home runs och slagträn som klyvdes som veden på våren. =) Det är sån härlig stämning och vi konstaterade att amerikanerna är bra på stora evenemang. Allt är så strukturerat, välorganiserat och genomtänkt -det är lätt att ta sig till och från, det är smidigt med biljettinsläpp, det är happenings överallt utöver själva huvudgrejen, det finns gott om parkeringsplatser vid varje arena (till skillnad från där hemma där man tänker att "hoppsan! jaha, oj tog folk bilen hit? hur gör vi nu då????") och engagemanget är alltid på topp! 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Efter att ha spenderat en massa timmat på stjärtbenen kände vi för en promenad och begav oss till Chestein Park. Där travade vi runt golfbanan (vi gick runt, vi spelade inte) och fick fördriva ytterliggare lite kvalitetstid samtidigt som vi fick röra lite på oss. 

För några dagar sedan plingade det till i min mobiltelefon. Det var ett sms från Elin, där det stod såhär; "I just did my first hole in one. Hahaaa =)". (Såklart spelade hon med en gubbe som inte såg så långt just den där vändan, och därför missade han det magiska ögonblicket. Hon skrek på svenska "DEN GICK I!!!!" och han frågade undrande "what?") Det hela utspelade sig på den här banan och hon fick såklart lov att visa mig! Hål nr 11, ett par 3, 127 meter:

                          
                          Ser ni flaggan? Den är där mitt i bilden ungefär hur som helst =)   
                        
                         

Jag tänker inte säga att hon är bäst. Eller att det var på tiden. Eller något annat hon inte vill höra. Men ett stort Grattis till dig vännen! Du kommer bli bäst en dag -och visst, det är inte bara skicklighet som får en att göra en HIO. Det krävs en del tur också, men Elin; den får man inte -den förtjänar man.