Ja men just det. Jag måste bara nämna en sak till innan jag sluter ögonen för det är ganska roligt.

Ni vet hur man kan ha ful-dagar?
Såna där dagar som alla har (har du aldrig haft någon sådan? -Grattis till dig, någon gång kommer garanterat den första, passa på att njut av din lycka tills dess!) när man antingen bara inte orkar göra något åt sig själv, eller -ännu värre(!), när det inte spelar någon roll vad man gör; man ser ut som ett levande helvete ändå. Det var en sådan dag idag (kategori 1, vilket betyder att jag inte ens försökte) -det har i och för sig varit rätt många sådana på slutet, men hur som helst, jag har tillbringat de senaste 10 månaderna här i Atlanta -sett rätt reko ut för att vara jag merparten av dagarna, vilket inte spelat någon som helst roll i praktiken- och kunnat konstatera att det inte är i den här staten de amerikanska hottisarna från Abercrombie-reklamerna kommer. Nix, de niceiga -eller okej; jag nedgraderar mig ännu ett snäpp- inte ens de skapliga grabbsen håller till i de norra Atalanta-krokarna. Jag har med andra ord kommit underfund med att jag kan gå omkring och se nyvaken ut hela dagarna utan att någon skada är skedd. Så alltså gjorde jag det idag också tyvärr... På den där middagen som jag nämnt i min mexikanska bikt här nedanför. Och ta mig tusan, dök han inte upp då kanske?! Vi mötte honom på parkeringen. Typ ett par sekunder. Jag törs nästan påstå att det var den absolut första som jag fått lov att titta två gånger på sedan jag kom hit till Duluttan, attans -han var fiiin (till och med min host-daddy erkände att han minsann var något utöver det vanliga, när han hörde hur jag och Molly beklagade oss över att jag inte varit alert nog att agera under de där två sekunderna -kanske kastat en sko i bakhuvudet på honom så att han vänt sig om så hon också hunnit få en glimt eller något... För hon fattade inte min desperata försök att kommunisera innan det var försent trots att jag ryckte henne i armen så ihärdigt att den hade kunnat lossna samtidigt som jag nästan skrek "Faaan... Molly... Kepsen!", "Ööh va?!", "Men såg du inte han med kepsen???!!!..."). 
SYND, att det fick lov att vara precis idag han gjorde sitt gästspel i mitt liv, jag såg som sagt var, verkligen ut som en vandrande golvmopp!
-Och nej, han lade nog inte märke till mig (som tur var), och nej -jag tänker inte fixa mig imorgon heller. Hur stora är oddsen att det dyker upp en till samma vecka när de lyst med sin frånvaro i 10 månader?
Just det.