Det finns stunder i livet man önskar man skulle slippa gå igenom men som man ändå självklart vill vara en del av. För sin egen skull, för alla andras skull. Det finns alltid alltid människor som har det värre, och det minsta man kan göra är att finnas där och räcka ut sin hand. Antingen fattar någon den, eller så gör ingen det -men då har man åtminstone visat sin delaktighet.

Jag var på begravning idag. Den avlidna var någon som egentligen skulle haft väldigt många fler år kvar här på jorden, men livet är inte rättvist. Aldrig någonsin -och därför inte heller denna gång. Hur som helst, jag tror inte det är någon som deltar på en begravning som klarar att hålla sina tankar i schack. Ett sådant tillfälle ger en så mycket att fundera och reflektera över. Döden, livet, dåtid, nutid, familj, släkt. Släkt. En brokig skara människor som spridits ut i världen av olika anledningar men med något gemensamt som aldrig kan tas ifrån dem - en historia som gör att de alltid kan knyas ihop med varandra. De flesta av oss satt där, och oavsett vad så hör vi ihop. Vi träffas inte ofta, jag önskar verkligen att det vore oftare (men under trevligare omständighter). Vissa kan jag till och med påstå att jag inte ens känner särskilt väl (tyvärr) -ändå var känslan av samhörighet så påtaglig. Det spelar plötsligt ingen roll vad som hänt i det förflutna eller vad som kommer hända imorgon, när det blir tuffa stunder så behöver man varandra och ingenting annat är väsentligt, blod är tjockare än vatten. Det är fint. Det var så fint idag. Många tårar, stor smärta och massor med vackra minnen. Döden är fruktansvärd. Verkligen. Men man är aldrig ensam. Egentligen. Man kan alltid fatta den utsträcka handen om man känner att man vill eller behöver. Tro mig -den finns alltid där, sometimes in disguise but still it will be there.