Kärleken övervinner inte allt.
Den 16:e oktober somnade min morfar in. Samma dag som jag bad min styrkebön. Det räckte inte till. Hans hjärta orkade inte mer. Jag hann heller inte dit för att hälsa på honom, vi skulle åkt dit morgonen efter.
Jag tänker inte ljuga eller försköna; det är helt fruktansvärt att mista någon man älskar så mycket och det är helt ofattbart att han inte finns bland oss längre. Det gör så himla ont och saknaden efter honom är enorm. För oss alla. Jag tänker på honom jämt, kan koppla i princip vad som helst till honom. Jag förstår att det måste få vara så ett tag. Kanske föralltid. Det spelar mig ingen roll, det viktigaste för mig är att han finns hos mig jämt, jag känner -och har känt det ändå sedan den dagen, att han är med mig hela tiden, varje sekund. Det ger mig lite tröst. Men inte mycket. Jag vill ha min morfar här.
Du kommer alltid finnas med mig. Jag glömmer dig aldrig. Jag älskar dig mer än ord kan beskriva. Jag behöver dig morfar. Hör du att jag pratar med dig varje dag? Ser du mina tankar, mina fina minnen? Känner du min saknad, morfar, känner du? Jag tittar upp mot himlen, och vet att du är med mig. Jag tittar upp mot stjärnorna, och vet att du är med mig.
Kommentarer
Trackback
/>
