Jag saknar min morfar. Tänker på honom ofta. Fortfarande varje dag, fast det snart var ett år sedan han dog ifrån oss. Det är småsaker överallt som påminner om honom. Och så är det tomt, toktomt, för han fyllde verkligen sin funktion -hade sin plats i allas vår tillvaro. Han var så bra. Klok, glad, rolig, kanske lite sträng och lite butter -emellanåt ven sarkasmen längs väggarna- men otroligt otroligt omtänksam och snäll. Han ställde alltid alltid upp.

 

 

Jag har saknat att sitta i soffan att lyssna på sånt som jag hört 1 gång eller 100 gånger... Jag tycker det är helt underbart att bara få ta del av någons minnen -tokiga, roliga, lyckliga, vackra, stolta ögonblick, sorgliga, skrämmande, hur de nu allt kan se ut.. Men vet ni, här om dagen, då satt jag där igen! Det var inte min morfar som berättade, men det hade lika gärna kunnat vara det och det var såååå härligt. Jag hade kunnat sitta där hela dagen. <3 Och när jag några timmar senare fick lov att gå gick jag förbi äppelträdet med glasäpplen som visserligen inte kommit till det där glasiga stadiet än, men som luktade sådär ni vet -äpple och lite sensommar och gräs. Jag kunde inte låta bli att le för hela situationen var mig så bekant -jag har upplevt den där stunden tusen gånger förut. Jag kände -och känner- mig så himla lyckligt lottad för plötsligt var den där igen, stunden, den där känslan. Och jag vet att jag kommer uppleva den fler gånger, för jag kommer få lyssna mer. Det finns en till helt fantastisk morfar, och han vill också berätta.