Efter att ha läst min fina vän Malins blogg, så kan jag inte låta bli att skriva ett par rader. Hon utbildar sig till sjuksköterska -kommer bli en helt fantastiskt duktig sådan- och har precis avslutat sin vfu. I ett inlägg beskriver hon hur hon deltar en en obduktion. Och jag känner henne bra, så när jag läser hennes ord så hör jag snarare henne prata, och jag ser hur hon ser ut och jag vet precis hur intressant och fascinerande hon finner situationen. Inte för att hon vill bli obducent en dag, utan mer för att hon gör allting så klanderfritt och helhjärtat. Hon är 100% och har ett behov av att förstå och analysera alla pusselbitar innan hon lägger dem på plats, det här var en av dem som bidrar till att göra bilden komplett. Eller henne mer fullständig i sin yrkesroll i det här fallet.

Vad som också slår mig när jag läser, är vilken otrolig tur det är att hon finns. Dels för att hon är en helt otroligt viktig människa för mig, men jag menar mer, för samhället. Jag skulle kunna skriva -dom, att de finns. Såna som henne. Som vill och kan och klarar av att jobba inom vården. De är så viktiga. Jag är på tok för blödig, känslig och mesig. Bara hennes ord om när de sätter ett snitt längs med hela buken, eller förruttnelse får mig att rysa av obehag och jag kan på en gång känna både illamående och hur jag ofrivilligt stelnar till när mina ögon far över orden och mina hjärna översätter vad det faktiskt står. Det teoretiska tycker jag är jätteintressant (jag vill ju veta och helst kunna allt), men när det kommer till praktik -verklighet, då lämnar jag mer än gärna över till er, otrolig människor som tar ett sådant ansvar och hjälper oss andra som inte förmår mer inom just det här viktiga området.

Förhoppningsvis kan jag kanske bidra med något annat en dag.