Tänk att det helt plötsligt är september. Och det känns, det är inte många moln på himlen och solen strålar. Trots det är det lite kyligt och luften är sådär klar som den bara kan vara på hösten. 

 

Vad hände med juni, juli och augusti? Jag har levt -nu mer än någonsin- fullt ut varje dag, jag (eller ska jag kanske till och med säga vi?) har verkligen försökt ta till vara på den här helt fantastiska sommaren, ändå känns det som om den bara försvann! Den har gått så galet fort! Men den har varit så bra så det gör inget. Dessutom är hösten lika fullspäckad med roligheter och till vintern ska jag banne mig klara av en halvvasa -och eftersom längdskidstekniken är obefintlig har jag en skaplig men jätterolig utmaning framför mig som jag är fast besluten att ro i hamn. Det finns så mycket att se fram emot och jag gör det med ett leende, för jag vet att det kommer bli så bra. Jag kan bara backa bandet en bit och fundera på allt som hänt, allt som varit, och konstatera att jag har lärt mig så mycket, både om mig själv och om allt runt omkring. Jag känner mig helt lugn. Det är resan som räknas, för man vet inte vart målet är. Det är därför det är så viktigt att leva här och nu, ta vara på allt fint vi har och göra det bästa av varje dag. Visst? :)