Jag går här på jobbet men så blev det just rast. Jag har just lyssnat på en dokumentär som fått det att snurra i huvudet. Den hette "Mormor och kärleken". Det var barnbarnet Ullis som besökte sin mormor och fick sin hennes livsresa berättad för sig... Förutsättningarna var lite annorlunda då, för 50-60 år sedan än vad de är idag. Men likväl spirade väl både tillåtna och förbjudna känslor precis på samma sätt som idag, de var väl inte annorlunda mot hur vi är. Fast vi kanske tänker så om mormorar och morfarar.... Det var en fantastiskt kärleksfull men samtidigt hemsk berättelse som jaaa, berörde mig. Kontentan är för mig -obotlig romantiker som jag är- att kärlek om den är menad att vara föralltid, är föralltid. Man kan göra vad man förmår för att låsa in den, lägga den åt sidan eller begrava den, men man kommer nog aldrig vinna den fighten. Trots 5, 10, 30, 60 år eller en hel livstids förvisning så kommer den att överleva om det var så rätt. 

 

Bara att följa med och leva i den om man vill göra sig själv en lyckotjänst. 

 

Den andra sidan handlade om vad man är villig att... oj, rasten slut. Fortsättning följer..